Feature Needs Shades

Ibland avslutas filmer med freeze-frames. En ofta schysst idé med blandade resultat genom åren.

Personligen tycker jag Truffauts Les Quatre Cents Coups (De 400 Slagen) är en rätt överskattad film. Slutet är dock helt fantastiskt och idén med att avsluta en film med freeze-frame fick en emotionellt kraftfull början:



400 Slagen har ju som vi alla vet inspirerat otaligt många filmskapare på ett eller annat sätt och rätta mig om jag har fel här men när Hollywood för första gången skulle sno idén om att avsluta en film med freeze-frame var det i biljardfilmen The Hustler från -61 (finns tragiskt nog inte något youtubeklipp på det slutet). Tekniken återanvändes av Martin Scorsese när han -86 gjorde uppföljaren The Color of Money:




När folk började sno Truffauts idé var det ofta med ett känslostarkt och tungt slut i samma anda som originalslutet. En klassiker är Butch Cassidy and the Sundance Kid:



... ett slut som i sin tur Wie Lo snodde rakt av i Bruce Lee-rullen Jing Wu Men (Fist of Fury):



Ett par andra lyckade känslomässigt starka exempel är The Deer Hunter, Once Upon A Time In America och Gallipolli:




Tekniken användes ganska kreativt under 60- och 70-talet när det förekom mycket experimenterande med klipptekniker. The Taking of Pelham 1,2,3 och Z är två filmer som har intressanta freeze-frame-slut. Även här i Sverige fanns det kreativa freeze-frames på slutet. Bo Widerbergs Mannen På Taket slutar i en blytung freeze-frame på filmens polismördare.


Det var också under 70-talet som tekniken användes mycket i B-rullar och olika exploitationfilmer, vilket Tarantino ger en fin hyllning till i slutet av Death Proof:




Greppet blev under 80- och 90-talet vanligt i sportfilmer och tävlingsfilmer i olika former vilket är intressant för det går att härleda tillbaka till The Hustler (och även asiatiske fightingfilmer) men i The Hustler användes det på ett mer melankoliskt vis än vad sportfilmerna ofta gör. När Hollywood alltså först använde det var det i en mer Truffautliknande fascion men det var ändå i en sportfilm och när det återanvändes av Scorsese i uppföljaren användes det på ett mer 80-tals klyschigt manér. En sportfilmserie som frekvent använt sig av freeze-frame tekniken i slutet är Rocky-filmerna. De började med det redan i första filmen men det mest lyckade (och klassiska) freeze-frame-slutet är väl ändå från trean:



Under 80-talet härjade det en jävla inflation på freeze-frames i slutet av filmer. Ibland funkade det bra, som här:



... och ibland funkade det mindre bra, som här:



... och ännu mindre bra, som här (fast å andra sidan VEM kan hata den här):




Tekniken kan också bli jävligt läskig, som i Michael Hanekes Funny Games och shot-by-shot-remaken Funny Games U.S.:




Det finns några schyssta exempel från senare år, t.ex. Out of Sight, Harry Potter and the Prisoner of Azkaban och Across the Universe men ett som jag tycker står ut är slutet av Das Leben Der Anderen (De Andras Liv):



En intressant stillsam freeze-frame som på ett Truffaut-vis fångar en övergripande känsla för filmen i ett ansiktsuttryck och låter publiken lämnas med ett relativt öppet slut. Ett back-to-basic undantag på senare år där tekniken med freeze-frames som slut till stor del fallit bort men också är så starkt förknippat med något cheezy att det sällan används i den utsträckning det kan. Dock visar Donnersmarck att man fortfarande kan skapa stora känslor i det lilla med denna fina, underskattade teknik.





Epilog

Den bästa freeze-frame-ending PARODIN hittar vi från Police Squad, just brilliant:

Let's do it again... but this time there is no need for a real makeover. These are original titles which should/could be a porno instead of just beeing a "normal" movie.

PART II

You know when you get the sudden urge to pornolize movietitles? This is that time of the year...

PART I

Varför sa ingen att den här sidan fanns?
 

Där man hittar ett Collectors Edition Soundtrack; 40 Page Hardbound Book, 50 minutes of unreleased music for the movie, 4 remixes by Crystal Method, Paul van Dyke and others... and moore!

Herrejesus. Eeeeh, check please!

Bara för det vill jag ge en egen lite special edition. En analys av första stycket i soundtracket som jag skrev som en kort essäuppgift för en kvällskurs i musikhistoria jag läser nu under hösten. Jag har redan kommenterat stycket förut på den här bloggen, men men. Vi trappar upp nörderierna. Enjoy:

Musikbeskrivning

… av stycket ”Why So Serious?” från filmsoundtracket till The Dark Knight

Detta är första stycket i soundtracket. Det är instrumentalt, 9:14 minuter långt och komponerat av James Newton Howard och Hans Zimmer. De själva kallar det the sound of anarchy eller the sound of the joker och är en nio minuter lång nattsvart introduktion och/eller karaktärsdefinition av Jokern men också av filmen som helhet, dess teman och känsla.

Vad jag först och främst vill lyfta fram är styckets lekfullhet och kreativitet. Efter så många lyssningar sedan soundtracket kom för över två år sedan hittar jag fortfarande nya ljud i detta stycke. Ljud jag har svårt att höra var ”de kommer ifrån”, om det ens är ett instrument som spelar eller vad det är för något. Det är såklart svårt att åsidosätta att stycket är komponerat för rörliga bilder (det kanske man inte ska heller) men som fristående musikstycke är det minst sagt fascinerande. Eller okej, jag tycker det är fascinerande. De lyckas här göra den hårfina övergången mellan ljuddesign och musikstycke utan att förlora den klassiska känslan av filmmusik. Det är en rad olika små märkliga variationer av instrumentexperiment mixade tillsammans med både klassisk symfonimusik men också med digital punkinfluerad synthesisrad musik. Stycket inleds med en ca. 1 minut utdragen ton - som egentligen är två, ihopmixade som en - som kommer från en cello och en gitarr som spelas på en bit metall. Tonen dras ut till bristningsgränsen, men brister aldrig utan går istället över i en pulserande och stressande fiol. Denna inledande ton blir sen återkommande i delar av stycket och senare ommixad och mer orkestrerad. Efter inledningen är det bara mörkt, mystiskt och tungt – ett kontrollerat kaos. En kontrollerad anarki i musikform.

Stycket innehåller flera olika passager, flera specifika delar med olika tempon och egna sounds. Må vara en vag typisk ’recensionskoppling’, men det låter lite som om Pink Floyd och Green Day hade teamat upp sig för att göra mörk filmmusik. Det är en opera av stämningssättande ljud. Periodisk, ibland minimalt med dovt tryckande basgångar, ibland kraftfull in-your-face-filmmusik med hela symfonin men ständigt spänninsgsskapande och ständigt dessa små uppfinningsrika anarkistiska ljud eller korta starka tonföljder i för- eller bakgrunden. Stycket har en tydlig början men inte lika tydligt slut då de sista 30 sekunderna börjar övergå i mer klassisk symfoniorkestrerad filmmusik med hjältetemat som sedermera går över i nästa stycke i soundtracket…

Vad vi vet och kan spekulera om gällande nya Batmanfilmen;

Manuset skrevs klart av Jonathan Nolan redan innan sommaren och godkändes sedermera av brorsan och hela Warner Bros.

Projektet har premiärdatum 20 juli i USA.

Robin kommer som så skönt är INTE att vara med (Christian Bale has stated that he would not play Batman if Robin was in any of these 3 films. Christopher Nolan agreed not to include Robin while it would take away the dark premise of his series - detta enligt imdb). 

Det har spekulerats vilt i The Riddler. Nu har de castat Tom Hardy och ska han inte spela The Riddler ska jag fan äta upp min ena hatt... Come on! Det är ju ruggigt bra castat.

Första filmen gick i färgtemat röd/gult, andra gick i blå/lila och tredje kommer garanterat gå i grönt.

Sen dödade de ju enda bärande kvinnorollen i Dark Knight, bara det är faktiskt en anledning att spekulera i en potentiell Catwoman...

Ettan hade en tydlig villain. Tvåan hade två. Ska trean också ha tre?


Snart bara 1.5 år kvar, dags att börja peppen...