Feature Needs Shades

Ibland avslutas filmer med freeze-frames. En ofta schysst idé med blandade resultat genom åren.

Personligen tycker jag Truffauts Les Quatre Cents Coups (De 400 Slagen) är en rätt överskattad film. Slutet är dock helt fantastiskt och idén med att avsluta en film med freeze-frame fick en emotionellt kraftfull början:



400 Slagen har ju som vi alla vet inspirerat otaligt många filmskapare på ett eller annat sätt och rätta mig om jag har fel här men när Hollywood för första gången skulle sno idén om att avsluta en film med freeze-frame var det i biljardfilmen The Hustler från -61 (finns tragiskt nog inte något youtubeklipp på det slutet). Tekniken återanvändes av Martin Scorsese när han -86 gjorde uppföljaren The Color of Money:




När folk började sno Truffauts idé var det ofta med ett känslostarkt och tungt slut i samma anda som originalslutet. En klassiker är Butch Cassidy and the Sundance Kid:



... ett slut som i sin tur Wie Lo snodde rakt av i Bruce Lee-rullen Jing Wu Men (Fist of Fury):



Ett par andra lyckade känslomässigt starka exempel är The Deer Hunter, Once Upon A Time In America och Gallipolli:




Tekniken användes ganska kreativt under 60- och 70-talet när det förekom mycket experimenterande med klipptekniker. The Taking of Pelham 1,2,3 och Z är två filmer som har intressanta freeze-frame-slut. Även här i Sverige fanns det kreativa freeze-frames på slutet. Bo Widerbergs Mannen På Taket slutar i en blytung freeze-frame på filmens polismördare.


Det var också under 70-talet som tekniken användes mycket i B-rullar och olika exploitationfilmer, vilket Tarantino ger en fin hyllning till i slutet av Death Proof:




Greppet blev under 80- och 90-talet vanligt i sportfilmer och tävlingsfilmer i olika former vilket är intressant för det går att härleda tillbaka till The Hustler (och även asiatiske fightingfilmer) men i The Hustler användes det på ett mer melankoliskt vis än vad sportfilmerna ofta gör. När Hollywood alltså först använde det var det i en mer Truffautliknande fascion men det var ändå i en sportfilm och när det återanvändes av Scorsese i uppföljaren användes det på ett mer 80-tals klyschigt manér. En sportfilmserie som frekvent använt sig av freeze-frame tekniken i slutet är Rocky-filmerna. De började med det redan i första filmen men det mest lyckade (och klassiska) freeze-frame-slutet är väl ändå från trean:



Under 80-talet härjade det en jävla inflation på freeze-frames i slutet av filmer. Ibland funkade det bra, som här:



... och ibland funkade det mindre bra, som här:



... och ännu mindre bra, som här (fast å andra sidan VEM kan hata den här):




Tekniken kan också bli jävligt läskig, som i Michael Hanekes Funny Games och shot-by-shot-remaken Funny Games U.S.:




Det finns några schyssta exempel från senare år, t.ex. Out of Sight, Harry Potter and the Prisoner of Azkaban och Across the Universe men ett som jag tycker står ut är slutet av Das Leben Der Anderen (De Andras Liv):



En intressant stillsam freeze-frame som på ett Truffaut-vis fångar en övergripande känsla för filmen i ett ansiktsuttryck och låter publiken lämnas med ett relativt öppet slut. Ett back-to-basic undantag på senare år där tekniken med freeze-frames som slut till stor del fallit bort men också är så starkt förknippat med något cheezy att det sällan används i den utsträckning det kan. Dock visar Donnersmarck att man fortfarande kan skapa stora känslor i det lilla med denna fina, underskattade teknik.





Epilog

Den bästa freeze-frame-ending PARODIN hittar vi från Police Squad, just brilliant:

Let's do it again... but this time there is no need for a real makeover. These are original titles which should/could be a porno instead of just beeing a "normal" movie.

PART II

You know when you get the sudden urge to pornolize movietitles? This is that time of the year...

PART I

Varför sa ingen att den här sidan fanns?
 

Där man hittar ett Collectors Edition Soundtrack; 40 Page Hardbound Book, 50 minutes of unreleased music for the movie, 4 remixes by Crystal Method, Paul van Dyke and others... and moore!

Herrejesus. Eeeeh, check please!

Bara för det vill jag ge en egen lite special edition. En analys av första stycket i soundtracket som jag skrev som en kort essäuppgift för en kvällskurs i musikhistoria jag läser nu under hösten. Jag har redan kommenterat stycket förut på den här bloggen, men men. Vi trappar upp nörderierna. Enjoy:

Musikbeskrivning

… av stycket ”Why So Serious?” från filmsoundtracket till The Dark Knight

Detta är första stycket i soundtracket. Det är instrumentalt, 9:14 minuter långt och komponerat av James Newton Howard och Hans Zimmer. De själva kallar det the sound of anarchy eller the sound of the joker och är en nio minuter lång nattsvart introduktion och/eller karaktärsdefinition av Jokern men också av filmen som helhet, dess teman och känsla.

Vad jag först och främst vill lyfta fram är styckets lekfullhet och kreativitet. Efter så många lyssningar sedan soundtracket kom för över två år sedan hittar jag fortfarande nya ljud i detta stycke. Ljud jag har svårt att höra var ”de kommer ifrån”, om det ens är ett instrument som spelar eller vad det är för något. Det är såklart svårt att åsidosätta att stycket är komponerat för rörliga bilder (det kanske man inte ska heller) men som fristående musikstycke är det minst sagt fascinerande. Eller okej, jag tycker det är fascinerande. De lyckas här göra den hårfina övergången mellan ljuddesign och musikstycke utan att förlora den klassiska känslan av filmmusik. Det är en rad olika små märkliga variationer av instrumentexperiment mixade tillsammans med både klassisk symfonimusik men också med digital punkinfluerad synthesisrad musik. Stycket inleds med en ca. 1 minut utdragen ton - som egentligen är två, ihopmixade som en - som kommer från en cello och en gitarr som spelas på en bit metall. Tonen dras ut till bristningsgränsen, men brister aldrig utan går istället över i en pulserande och stressande fiol. Denna inledande ton blir sen återkommande i delar av stycket och senare ommixad och mer orkestrerad. Efter inledningen är det bara mörkt, mystiskt och tungt – ett kontrollerat kaos. En kontrollerad anarki i musikform.

Stycket innehåller flera olika passager, flera specifika delar med olika tempon och egna sounds. Må vara en vag typisk ’recensionskoppling’, men det låter lite som om Pink Floyd och Green Day hade teamat upp sig för att göra mörk filmmusik. Det är en opera av stämningssättande ljud. Periodisk, ibland minimalt med dovt tryckande basgångar, ibland kraftfull in-your-face-filmmusik med hela symfonin men ständigt spänninsgsskapande och ständigt dessa små uppfinningsrika anarkistiska ljud eller korta starka tonföljder i för- eller bakgrunden. Stycket har en tydlig början men inte lika tydligt slut då de sista 30 sekunderna börjar övergå i mer klassisk symfoniorkestrerad filmmusik med hjältetemat som sedermera går över i nästa stycke i soundtracket…

Vad vi vet och kan spekulera om gällande nya Batmanfilmen;

Manuset skrevs klart av Jonathan Nolan redan innan sommaren och godkändes sedermera av brorsan och hela Warner Bros.

Projektet har premiärdatum 20 juli i USA.

Robin kommer som så skönt är INTE att vara med (Christian Bale has stated that he would not play Batman if Robin was in any of these 3 films. Christopher Nolan agreed not to include Robin while it would take away the dark premise of his series - detta enligt imdb). 

Det har spekulerats vilt i The Riddler. Nu har de castat Tom Hardy och ska han inte spela The Riddler ska jag fan äta upp min ena hatt... Come on! Det är ju ruggigt bra castat.

Första filmen gick i färgtemat röd/gult, andra gick i blå/lila och tredje kommer garanterat gå i grönt.

Sen dödade de ju enda bärande kvinnorollen i Dark Knight, bara det är faktiskt en anledning att spekulera i en potentiell Catwoman...

Ettan hade en tydlig villain. Tvåan hade två. Ska trean också ha tre?


Snart bara 1.5 år kvar, dags att börja peppen...

Han kanske får massa uppmärksamhet i USA, what do I know. Oavsett är den listan är en gedigen sådan och han ska ha enorm cred för att ha hållt en sådan hög nivå ända sen Boogie Nights.

Sen kommer han (såklart) klippa Andersons nya film vilken man ju vet kommer vara minst väldigt bra...

Här är en bra intervju med Dylan.

Fan va besviken jag blev. Hade inte så väldigt höga förhoppningar på Metropia men hoppades verkligen på mer än vad jag fick. Det skulle lätt kunna sammanfattas med att hade den filmen inte varit animerad hade den sugit så jävla hårt.

Idén med Metron är schysst, den känns fräsch och det i sig är ett läskigt scenario. Animationen är snygg. Annars är det mest tramsigt och bara B.

Jag säger Metafilm. De flesta av er har säkert koll på vad det handlar om. Ändå, för er som tänker "meta - what?" så kommer här en liten kort introduktion till begreppet. De sa det bra på wikipedia: "Metafiktion är en typ av fiktion inom till exempel skönlitteratur, film och drama där man görs uppmärksam på att det som berättas inte är verkligt, utan något diktat och föreställt. Det fiktiva i konstverket döljs inte, utan påvisas och diskuteras i konstverket självt. Metafiktion är således en undersökning inom förhållandet mellan dikt och verklighet."

Tja, undersökning å undersökning. Man bryter helt enkelt den fjärde väggen och leker med lager av medvetenhet i själva fiktionen. En metafilm handlar om film på ett eller annat sätt. Om den filmen vi ser eller om filmskapande i sig eller om filmproduktion i allmänhet på nåt sätt...

Listor gillar vi. Idag blir det favoritmetafilmer, all time:

1. Network

Det här är ett av mina absoluta favoritmanus alla kategorier. Paddy Chayefsky jobbar med många bottnar och flera metanivåer när vi får framtiden utmålat för oss berättat genom kulisserna på en TV-station i mitten av 70-talet. Det handlar om media, vad media gör med oss, vad händer när TV blir mer verklighet än verkligheten, men det handlar också om, tja, allt, skulle man kunna säga. Hur systemet ser ut idag helt enkelt, eller hur det kanske alltid sett ut: pengar, makt och girighet som styr våra liv. På den här TV-stationen tvekar man inte länge innan man utnyttjar en stackars utsatt nedgången mans personliga breakdown utan någon som helst sympati. En TV-station där ägaren är en maktgalen storförsäljare som har svaret på allas frågor om hur det globala systemet egentligen fungerar med dollartecknet som världsdiktator. En TV-station där man arbetar med terrorister i vad som tycks vara sensationshysterins tidiga dagar, eller har det som sagt alltid sett ut så?. En TV-station där statistik över antalet är TV-tittare går före allt, även medarbetares liv. Det är helt enkelt så jävla flippat att det bara måste vara sant. Om inte annat är det än mer sant än vad nog var då vilket gör Chayefsky’s manus till bland de bästa science fiction-historierna någonsin.

Filmen slänger ut hårda men roliga dänger mot mycket inom mediesamhället och träffar skrämmande rätt. Bland det roligaste rent allmänt men också ur ett metaperspektiv är match-i-matchen-historien om kärleken mellan den tråkige medelåldersfamiljegubben Max (som i filmen är någon form av representant för det gamla medietänket) och den nya unga drivna karriärskvinnan Diana (representant för det nya exploaterande medietänket utan någon som helst empati). Den historien börjar lite lugnt, trevande och mysigt för att sedermera bli den smetigaste TV-såpan du kan tänka dig där även gubbens fru blandas in och vi står mitt i ett triangeldrama som direkt hämtat ur ”Days Of Our Lives”. Detta helt enligt egen utsago då karaktärerna rakt ut för åskådarna vädrar sina funderingar om vad som borde hända med deras relation om det varit ett TV-manus med fantastiska metarepliker som ”Well this is not a script Diana. There’s some real actual life going on here.”, allt medan deras förhållande utvecklas. Självklart är man en sucker som ändå tittar och tycker det är roligt. Som. Om. Det. Vore. En. Riktig. Såpa.

Bland mycket intressant trivia för den här filmen vill jag framhäva följande: Sidney Lumet fotade filmen efter ett ljusschema som innebar att han började filmen med så lite ljus och så lite kamerarörelser som möjligt för att få en närmast dokumentär känsla. Under filmandets gång adderade han mer och mer ljus samt mer och mer rörelser för att mot slutet gör den så sliskigt paketerad som möjligt. Simpel idé, genial idé.

2. Adaptation.

Jag vet inte vad Chayefsky hade för inspiration för sitt manus men att Network måste vart en inspiration för Charlie Kaufman lär det inte råda några tvivel om. Hur lätt är det att behålla integriteten i Hollywood egentligen? Filmen i filmen Adaptation blir filmen Adaptation som blir filmen i filmen Adaptation. Allt går in i vart annat och allt blir till slut klyschig skit när det ska formas av drömfabrikens vassa klor. Kul trivia är att regissör Spike Jonze hade tydligen sagt till Nicholas Cage att han skulle undvika och aldrig följa alla sina vanliga skådespelarinstinkter när han spelade den här rollen.

3. Funny Games

Det är inte på riktigt, så därför borde det inte va läskigt, eller? Som de säger i den där sfi-fi filmen alla sett: ”Your mind makes it real”. Filmvåld kan aldrig vara underhållande. Det tycker Michael Haneke var och är så viktigt att han drog till landet där filmvåld för underhållning är som störst och gjorde en shot-by-shot remake på sin film bara för att nå den publik som kanske helst borde se den. Det här är originalet och jag tycker det är bland det obehagligaste som gjorts. Den får en sannerligen att fundera...

4. A Clockwork Orange

Våld igen. Som i alla Kubricks egenproducerade filmer är människans primalhjärna i fokus. Det går tydligen inte att ändra på oss människor, inte ens om man gör en metafilm om cyniskt våld. En film med så många lager att man kan bli snurrig. En av mina favoritmetanivåer är den om Beethoven. Huvudkaraktären Alex har en nasty ovana att utöva oprovocerat ultravåld på randomfolk. Läkarkåren försöker bota detta genom klassisk betingning och spelar under tvång upp våldsrelaterade filmer för honom med Beethoven på ljudspåret. Alex blir rasande, de förstör hans älskade klassiska musik genom att sätta den som ackompanjemang till våldsfilm! Hur kan man göra nåt sånt? Men vänta nu, det är väl precis vad hela den här skiten jag tittar på håller på med. Alex kan inte lyssna på Beethoven längre och inte heller publiken… eller hmm. Ludvig hade blivit så förbannad på Kubrick… eller hmm.

Som trailern säger, den är: Rolig, Cynisk, Politisk, Våldsam, Musikalisk…

5. 8 ½

Alla dessa kvinnor och allt detta filmskapandet. Stackars stackars lilla utsatta regissör.

6. The Player

En Network för filmbranschen och 90-talet med noir-influenser.

7. Mulholland Dr.

En dröm i drömmarnas land. I Hollywood är saker inte alltid vad de utger sig för att vara. Va inte så naiv att du går på den här skiten, Hollywood alltså. Men det är väl bara en dröm, en mardröm?

8. C'est arrivé près de chez vous (Man Bites Dog)

Den klassiska frågan om kamerans objektivitet kontra sensationshysteri sätts i helt nya perspektiv när ett dokumentärsfilmseam följer en karismatisk seriemördare och börjar bli mer och mer involverade i hans 'arbete'. Skrattet sätter sig sannerligen i halsen. Men kul är det.

9. Le Mépris (Föraktet)

En fransk 8½ fast ändå inte... typ. I alla fall väldigt roligt att de båda filmerna kom samma år. Hade Fellini och Godard någon sorts synkad filmmeta-tänk i koppling till deras roll som regissörer just då? Filmerna har väldigt olika ton men är på flera plan väldigt lika.

10. Las Hurdes (Land Utan Bröd)

Den första filmen om objektivitet och filmande? Det är ingen långfilm men den är så häftig och viktig att den fick plats här ändå. Buñuel driver med och tar ner det mesta inom filmen på jorden, framför allt dokumentärens plats som sanningspredikare och objektivt förklarande. Det är bara för jävla roligt. Och såklart smart. Men framför allt roligt.

Bubblare: Singin’ In The Rain, Sunset Blvd., Living In Oblivion, Forgotten Silver, Scream, Barton Fink, Inland Empire, Annie Hall