Feature Needs Shades

Jag säger Metafilm. De flesta av er har säkert koll på vad det handlar om. Ändå, för er som tänker "meta - what?" så kommer här en liten kort introduktion till begreppet. De sa det bra på wikipedia: "Metafiktion är en typ av fiktion inom till exempel skönlitteratur, film och drama där man görs uppmärksam på att det som berättas inte är verkligt, utan något diktat och föreställt. Det fiktiva i konstverket döljs inte, utan påvisas och diskuteras i konstverket självt. Metafiktion är således en undersökning inom förhållandet mellan dikt och verklighet."

 

Tja, undersökning å undersökning. Man bryter helt enkelt den fjärde väggen och leker med lager av medvetenhet i själva fiktionen. En metafilm handlar om film på ett eller annat sätt. Om den filmen vi ser eller om filmskapande i sig eller om filmproduktion i allmänhet på nåt sätt...

 

Listor gillar vi. Idag blir det favoritmetafilmer, all time:

1. Network

Det här är ett av mina absoluta favoritmanus alla kategorier. Paddy Chayefsky jobbar med många bottnar och flera metanivåer när vi får framtiden utmålat för oss berättat genom kulisserna på en TV-station i mitten av 70-talet. Det handlar om media, vad media gör med oss, vad händer när TV blir mer verklighet än verkligheten, men det handlar också om, tja, allt, skulle man kunna säga. Hur systemet ser ut idag helt enkelt, eller hur det kanske alltid sett ut: pengar, makt och girighet som styr våra liv. På den här TV-stationen tvekar man inte länge innan man utnyttjar en stackars utsatt nedgången mans personliga breakdown utan någon som helst sympati. En TV-station där ägaren är en maktgalen storförsäljare som har svaret på allas frågor om hur det globala systemet egentligen fungerar med dollartecknet som världsdiktator. En TV-station där man arbetar med terrorister i vad som tycks vara sensationshysterins tidiga dagar, eller har det som sagt alltid sett ut så?. En TV-station där statistik över antalet är TV-tittare går före allt, även medarbetares liv. Det är helt enkelt så jävla flippat att det bara måste vara sant. Om inte annat är det än mer sant än vad nog var då vilket gör Chayefsky’s manus till bland de bästa science fiction-historierna någonsin.

 

 

Filmen slänger ut hårda men roliga dänger mot mycket inom mediesamhället och träffar skrämmande rätt. Bland det roligaste rent allmänt men också ur ett metaperspektiv är match-i-matchen-historien om kärleken mellan den tråkige medelåldersfamiljegubben Max (som i filmen är någon form av representant för det gamla medietänket) och den nya unga drivna karriärskvinnan Diana (representant för det nya exploaterande medietänket utan någon som helst empati). Den historien börjar lite lugnt, trevande och mysigt för att sedermera bli den smetigaste TV-såpan du kan tänka dig där även gubbens fru blandas in och vi står mitt i ett triangeldrama som direkt hämtat ur ”Days Of Our Lives”. Detta helt enligt egen utsago då karaktärerna rakt ut för åskådarna vädrar sina funderingar om vad som borde hända med deras relation om det varit ett TV-manus med fantastiska metarepliker som ”Well this is not a script Diana. There’s some real actual life going on here.”, allt medan deras förhållande utvecklas. Självklart är man en sucker som ändå tittar och tycker det är roligt. Som. Om. Det. Vore. En. Riktig. Såpa.

 

Bland mycket intressant trivia för den här filmen vill jag framhäva följande: Sidney Lumet fotade filmen efter ett ljusschema som innebar att han började filmen med så lite ljus och så lite kamerarörelser som möjligt för att få en närmast dokumentär känsla. Under filmandets gång adderade han mer och mer ljus samt mer och mer rörelser för att mot slutet gör den så sliskigt paketerad som möjligt. Simpel idé, genial idé.

 

 

 

2. Adaptation.

Jag vet inte vad Chayefsky hade för inspiration för sitt manus men att Network måste vart en inspiration för Charlie Kaufman lär det inte råda några tvivel om. Hur lätt är det att behålla integriteten i Hollywood egentligen? Filmen i filmen Adaptation blir filmen Adaptation som blir filmen i filmen Adaptation. Allt går in i vart annat och allt blir till slut klyschig skit när det ska formas av drömfabrikens vassa klor. Kul trivia är att regissör Spike Jonze hade tydligen sagt till Nicholas Cage att han skulle undvika och aldrig följa alla sina vanliga skådespelarinstinkter när han spelade den här rollen.

 

3. Funny Games

Det är inte på riktigt, så därför borde det inte va läskigt, eller? Som de säger i den där sfi-fi filmen alla sett: ”Your mind makes it real”. Filmvåld kan aldrig vara underhållande. Det tycker Michael Haneke var och är så viktigt att han drog till landet där filmvåld för underhållning är som störst och gjorde en shot-by-shot remake på sin film bara för att nå den publik som kanske helst borde se den. Det här är originalet och jag tycker det är bland det obehagligaste som gjorts. Den får en sannerligen att fundera...

 

4. A Clockwork Orange

Våld igen. Som i alla Kubricks egenproducerade filmer är människans primalhjärna i fokus. Det går tydligen inte att ändra på oss människor, inte ens om man gör en metafilm om cyniskt våld. En film med så många lager att man kan bli snurrig. En av mina favoritmetanivåer är den om Beethoven. Huvudkaraktären Alex har en nasty ovana att utöva oprovocerat ultravåld på randomfolk. Läkarkåren försöker bota detta genom klassisk betingning och spelar under tvång upp våldsrelaterade filmer för honom med Beethoven på ljudspåret. Alex blir rasande, de förstör hans älskade klassiska musik genom att sätta den som ackompanjemang till våldsfilm! Hur kan man göra nåt sånt? Men vänta nu, det är väl precis vad hela den här skiten jag tittar på håller på med. Alex kan inte lyssna på Beethoven längre och inte heller publiken… eller hmm. Ludvig hade blivit så förbannad på Kubrick… eller hmm.

Som trailern säger, den är: Rolig, Cynisk, Politisk, Våldsam, Musikalisk…

 

 

5. 8 ½

Alla dessa kvinnor och allt detta filmskapandet. Stackars stackars lilla utsatta regissör.

 

6. The Player

En Network för filmbranschen och 90-talet med noir-influenser.

 

7. Mulholland Dr.

En dröm i drömmarnas land. I Hollywood är saker inte alltid vad de utger sig för att vara. Va inte så naiv att du går på den här skiten, Hollywood alltså. Men det är väl bara en dröm, en mardröm?

 

8. C'est arrivé près de chez vous (Man Bites Dog)

Den klassiska frågan om kamerans objektivitet kontra sensationshysteri sätts i helt nya perspektiv när ett dokumentärsfilmseam följer en karismatisk seriemördare och börjar bli mer och mer involverade i hans 'arbete'. Skrattet sätter sig sannerligen i halsen. Men kul är det.

 

9. Le Mépris (Föraktet)

En fransk 8½ fast ändå inte... typ. I alla fall väldigt roligt att de båda filmerna kom samma år. Hade Fellini och Godard någon sorts synkad filmmeta-tänk i koppling till deras roll som regissörer just då? Filmerna har väldigt olika ton men är på flera plan väldigt lika.

 

10. Las Hurdes (Land Utan Bröd)

Den första filmen om objektivitet och filmande? Det är ingen långfilm men den är så häftig och viktig att den fick plats här ändå. Buñuel driver med och tar ner det mesta inom filmen på jorden, framför allt dokumentärens plats som sanningspredikare och objektivt förklarande. Det är bara för jävla roligt. Och såklart smart. Men framför allt roligt.

 

 

Bubblare: Singin’ In The Rain, Sunset Blvd., Living In Oblivion, Forgotten Silver, Scream, Barton Fink, Inland Empire, Annie Hall