Feature Needs Shades

Ibland avslutas filmer med freeze-frames. En ofta schysst idé med blandade resultat genom åren.

Personligen tycker jag Truffauts Les Quatre Cents Coups (De 400 Slagen) är en rätt överskattad film. Slutet är dock helt fantastiskt och idén med att avsluta en film med freeze-frame fick en emotionellt kraftfull början:



400 Slagen har ju som vi alla vet inspirerat otaligt många filmskapare på ett eller annat sätt och rätta mig om jag har fel här men när Hollywood för första gången skulle sno idén om att avsluta en film med freeze-frame var det i biljardfilmen The Hustler från -61 (finns tragiskt nog inte något youtubeklipp på det slutet). Tekniken återanvändes av Martin Scorsese när han -86 gjorde uppföljaren The Color of Money:




När folk började sno Truffauts idé var det ofta med ett känslostarkt och tungt slut i samma anda som originalslutet. En klassiker är Butch Cassidy and the Sundance Kid:



... ett slut som i sin tur Wie Lo snodde rakt av i Bruce Lee-rullen Jing Wu Men (Fist of Fury):



Ett par andra lyckade känslomässigt starka exempel är The Deer Hunter, Once Upon A Time In America och Gallipolli:




Tekniken användes ganska kreativt under 60- och 70-talet när det förekom mycket experimenterande med klipptekniker. The Taking of Pelham 1,2,3 och Z är två filmer som har intressanta freeze-frame-slut. Även här i Sverige fanns det kreativa freeze-frames på slutet. Bo Widerbergs Mannen På Taket slutar i en blytung freeze-frame på filmens polismördare.


Det var också under 70-talet som tekniken användes mycket i B-rullar och olika exploitationfilmer, vilket Tarantino ger en fin hyllning till i slutet av Death Proof:




Greppet blev under 80- och 90-talet vanligt i sportfilmer och tävlingsfilmer i olika former vilket är intressant för det går att härleda tillbaka till The Hustler (och även asiatiske fightingfilmer) men i The Hustler användes det på ett mer melankoliskt vis än vad sportfilmerna ofta gör. När Hollywood alltså först använde det var det i en mer Truffautliknande fascion men det var ändå i en sportfilm och när det återanvändes av Scorsese i uppföljaren användes det på ett mer 80-tals klyschigt manér. En sportfilmserie som frekvent använt sig av freeze-frame tekniken i slutet är Rocky-filmerna. De började med det redan i första filmen men det mest lyckade (och klassiska) freeze-frame-slutet är väl ändå från trean:



Under 80-talet härjade det en jävla inflation på freeze-frames i slutet av filmer. Ibland funkade det bra, som här:



... och ibland funkade det mindre bra, som här:



... och ännu mindre bra, som här (fast å andra sidan VEM kan hata den här):




Tekniken kan också bli jävligt läskig, som i Michael Hanekes Funny Games och shot-by-shot-remaken Funny Games U.S.:




Det finns några schyssta exempel från senare år, t.ex. Out of Sight, Harry Potter and the Prisoner of Azkaban och Across the Universe men ett som jag tycker står ut är slutet av Das Leben Der Anderen (De Andras Liv):



En intressant stillsam freeze-frame som på ett Truffaut-vis fångar en övergripande känsla för filmen i ett ansiktsuttryck och låter publiken lämnas med ett relativt öppet slut. Ett back-to-basic undantag på senare år där tekniken med freeze-frames som slut till stor del fallit bort men också är så starkt förknippat med något cheezy att det sällan används i den utsträckning det kan. Dock visar Donnersmarck att man fortfarande kan skapa stora känslor i det lilla med denna fina, underskattade teknik.





Epilog

Den bästa freeze-frame-ending PARODIN hittar vi från Police Squad, just brilliant: