Feature Needs Shades

En svensk Cassavetes?

 

 

 

"Individen i förhållande till kollektivet, miljöer dräktiga av liv, dofter och kulörer. Verklighetsproblem, inte filmproblem, en dialog som inte är skriven utan som känns talad, en verklighet som inte är konstruerad men som känns studerad."

 

Varför är vi så rädda för allvaret? Ur allvaret kommer komik brukar jag säga. Nej det brukar jag inte säga men jag säger det nu för jag kom på det nu. Det hör egentligen ihop med att någon som försöker vara rolig är fan aldrig rolig. Människor som är genuint roliga brukar väldigt ofta inte vara rädd för allvaret. Rädda för motsatsen, rädda för att bli tagna på allvar. Man förstår skillnaden, man förstår vad allvar betyder. Svensk film förstår just nu inte vad allvar betyder. Ytliga komedier utan någon som helst substans som du glömmer på två sekunder utgör stommen. Inga riktiga komiker. Inget riktigt allvar. Ingenting.

 

Jag har inte skrivit på länge men för den minimala skara människor som faktiskt läser det här kan jag säga att jag bara varit slapp? nothing else to it.

 

 

Jag såg John Cassavetes rent mästerliga A Woman Under The Influence igår kväll på SVT. Film på TV är inte ofta jag ser, men när denna film som jag länge velat se gick var jag tvungen att bänka mig. Och vilken film sen. Den fick mig att tänka, som alla bra filmer. Mest på att Sverige sedan Widerberg gick bort inte varit i närheten av den intensiteten och det allvaret i bilderna. Jag ser stora likheter mellan Bo Widerberg och John Cassavetes. Cassavetes må ha en mer utpräglad independentstil på sina filmer, han var en stor frontfigur för den amerikanska varitérörelsen på 70-talet (och han dog 1989, alldeles för tidigt). Men som jag ser det är det just allvaret de har gemensamt. Allvaret i visionerna. Det riktiga allvaret. Det intressanta allvaret. De tar människor på allvar och framför allt så tar de filmmediet på allvar. Deras filmer är aldrig tråkiga, tvärtom högintressanta och ständigt aktuella. De är ofta sparsamma med humor men intresset ligger där konstant. Något sådant finns inte i svensk film idag. Farväl Falkenberg var den film där jag senast kände något liknande och den kändes ändå långt ifrån Widerbergs intensitet. Både Cassavetes och Widerberg förstod att film handlar om människor. Det känns som den verkliga utgångspunkten i deras filmer. Människor. Filmerna handlar konsekvent om människor.

 

Citatet i början är ett utdrag ur Widerbergs fantastiska filmvision som han skrev 1962. Sammantaget handlar skriften om att svensk film saknar angelägenhet. Att den saknar aktualitet och att svensk film inte handlar om människor. Han menade också på att den då nya tekniken banade väg för att folk KUNDE göra film till höger och vänster men inte fan blev det bättre för det. Det saknades idéer och där går inte annat än att hålla med honom och sucka för hur aktuellt det är än i dag. Jag håller personligen inte med honom på alla punkter. Widerberg ville inte betrakta film som konst, jag tycker vi är i ett läge idag där vi bör betrakta film som konst och utveckla därefter. Men när Widerberg börjar snacka om att film ska handla om människor, om aktuella ämnen och kännas på riktigt... där är jag helt med honom. Ser man rent krasst på det så är det ändå så när allt kommer omkring att skiter folk fullständigt i budskapet i dina filmer. De kan mycket väl också skita i handlingen. Det som man minns och det som man känner, det är människor. Karaktärer. Det förstod Widerberg och det förstod Cassavetes likaså.

 

 

Varför är vi så rädda för allvaret här i lilla Sverige? Det var vi inte förr. Går vi in i en ny sorts pilsnerfilmsera för att dölja den tunga vardagen? Är verkligen vårt samhälle så jävla deppigt? Man brukar säga att konsten speglar samhället fast det intressanta är att det gäller inte direkt annan svensk konst som t.ex. musikindustrin. Den blomstrar med kreativitet och där ligger vi långt fram i Europa. Vår filmindustri ligger ljusår efter. Vi måste våga vara allvarliga på riktigt igen. Om man vågar vara det, se bara hur bra det gick för Jesper Ganslandt.

 

Riktigt allvar, riktiga filmer.

 

PS. Har någon sett trailern för Hannes Holms nya film Under Och Älskad Av Alla (och på jobbet går det också bra)? Jag våndas och hyser förakt mitt herrskap. DS.

Bra artikel i Svd om filmsverige, jag tackar eatinginpublic för den. Det sista stycket är mycket intressant. Varför betraktas teater som kulturpolitik men inte film? Varför kan inte smalfilm som på förhand mer eller mindre räknas till ekonomisk förlust importeras på skattebetalarnas bekostnad? Vill man konkurrera med internet, dvd och hemmabio så är det just nu enda möjligheten så vi kan se utländsk smalfilm på biograferna igen när Triangelfilm inte finns.

Har idag upptäckt var det geniala bakom en av mina absoluta favoritkomedier Naked Gun kommer ifrån. Har väntat länge men jag fick idag tummen ur och fixade hem serien Police Squad, alla sex avsnitten. Ni som har koll vet att den serien låg till grund för filmen Naked Gun. Det är verkligen Zucker-kvalité rakt igenom. Det är också skrämmande tydligt vilka avsnitt som bröderna Zucker INTE varit så involverade i... såklart inte lika roliga. Det bästa är ändå när de driver med många seriers tendens att avsluta varje avsnitt med eftertexter som rullar mot en freezeframe som kommer precis efter att någon har sagt något "kul". I Police Squad stannar de inte upp bilden, utan skådisarna stannar upp mitt i en rörelse som om bilden hade stoppats. Jag dog när jag såg det första gången. Det här är ändå min favorit, slutet från avsnitt 5 (inte 3 som snubben har skrivit).

Väldigt, väldigt många skämt från Naked Gun är oavkortat hämtat härifrån, så härligt att se dem i sitt original. Jag blev så till mig att jag blev tvungen att kolla på Airplane igen. En sjukt rolig film, snäppet mindre rolig än Naked Gun. Jag blev faktiskt också sugen på att se Naked Gun... igen... men jag har verkligen tappat räkningen på antal tittar. Kan fan recitera den filmen i sömnen.

Skönt att det regnar sådana här söndagar när man halva dagen hjälpt sin syster att flytta och inget samvete i världen kan hindra en från att inte göra annat än att titta film and... such... näh, nu ska jag hålla käft och kolla på Seinfeld.

Idag. Just nu. Trailerkollen.


Jag frossade trailers från apple idag. Lite funderingar:

American Gangster - helt okej trailer, filmen verkar rätt intressant, dyr, välgjord. Själv har jag lite svårt för Denzel Washington på senare år, han börjar upprepa sig alltför mycket. Hoppas Ridley Scott hämtat sig från senaste årens många bakslag. Projektet är gammalt, hoppas det innebär genomarbetat - inte dammigt.

Skinwalkers - kultstämpel rakt igenom. Fick lite From Dusk Till Dawn-känsla över det hela. Schysst trailer, skrattade en hel del. Riktigt överdriven men säkert underhållande. Jag är grymt svag för Elias Koteas efter hans insats i den smått mästerliga The Adjuster. Det här känns inte direkt som något han brukar göra.

Shoot 'Em Up - haha, när jag trodde att Skinwalkers var överdriven hade jag inte sett trailern för Shoot 'Em Up. Okej, rätt cool trailer, snygg, snabba klipp och fina punchlines men okej. Vi snackar Smokin' Aces komplex rakt igenom. Filmen lär suga för den vill vara allt den inte är... ett klassiskt exempel på att en trailer är sällan dålig, men filmen kan vara precis hur dålig som helst. Här känns det precis så.

Broken English - det är ofta svårt att göra bra trailers av dramer. Det blir så lätt slentrian. Den här filmen tycker jag verkar intressant fast jag måste säga att trailern är rätt tråkig. Va, nu ser jag att det står Comedy/Romance på imdb. Hmm, dålig marknadsföring... känns mer drama på trailern än komedi. Well well.

The Invasion - det här är ett litet kul exempel på att t.o.m. en trailer kan växa under den korta tid den spelas. Började rätt segt men efter ca en minut tog den ordentlig fart. Slutade med att jag blev helsugen på att se filmen. Schysst trailer, blev riktigt rädd under ett par klipp. Detta är också ett gammalt projekt som skrämmande nog fått gå igenom omfattande omklippningar och omtagningar lång tid efter den från början var färdig då Warner var inte så hemskt nöjda med den slutgiltiga versionen. Kidman som vanligt ståtlig. Rätt schysst story, och som sagt, några scary klipp.

Talk To Me - troligtvis favorittrailern just nu (då förutom ena trailern till Transformers som jag loopat några gånger med typ maxvolym för ljudet är så stört schysst, men nu kan man dra till bion och uppleva det istället). Don Cheadle är en kvalitéstämpel om något. Killen gör aldrig bort sig och han har en fena på att välja bra projekt. Här har han fått rätt fria tyglar när han spelar en helskön, smått galen ex-con och rättsaktivist (tänk er en mer politisk version av hans roll i Out Of Sight) som arbetar sig upp i showbiz under 60-talet genom att börja snacka mycket babbel i radio. Det är just vad den här trailern är, rena Apatow-liners och skitsnack rakt igenom. Helkul och välgjort. Trailern grym, filmen lär också så vara.

1408 - filmtitlar och nummer verkar gå hand i hand just nu. Okej, inte så mycket att säga. Rätt schysst trailer. Känns mycket som en film där du faktiskt FÅR det bästa i trailern and that's it. Väldigt S. King, väldigt högljutt, säkert en hel del väsen för inte så himla mycket. Håfström regisserar, jag har aldrig fastnat för hans regi.

The Brave One - rätt gripande. Verkar intressant på flera plan. Jodie Foster är alltid bra. Trailern innehåller lite väl mycket klipp och fade till svart med ett dunsljud för effekt. Blir lite enformigt.

Interview - aah, kolla här. En Steve Buscemi-film. Inte varje dag. Ett litet indieprojekt har han klämt ur sig. Det är dock en trailer utan sting. Finns inget som griper tag, inget som chockar. Får lite blandade känslor här, gillar ämnet och skådisarna (Buscemi och Sienna Miller - Buscemi ska under en kväll motvilligt intervjua värsta kändisen Miller) men kan man inte göra en mer intressant trailer än så här så vet jag inte. Mysig är nog ordet jag letar efter - fast utan sting.


Nu ska jag vara sjukt tråkig, men är det inte lite roligt att kolla på en trailer för Transformers där det faktiskt är en jävla trailer i trailern som transformeras. Trailer i trailer. Jag den enda som skrattar? Oh well...

Jag brukade för ett tag sedan bli förbannad på saker jag såg eller läste som uppenbarligen var en rip-off på något annat. Det ilskan har börjat lägga sig alltmer nu även om den kan krypa fram ibland. Jag försöker inte att bli så irriterad när jag ser något som jag sett förut i liknande sammanhang. Kreativitet är mer eller mindre genomgående inspiration från något håll. Idéerna måste ju komma från något eller hur. Det jag började skissa på var vart går gränsen mellan att uppenbarligen sno något och bli inspirerad av och vidareutveckla!? Med filmmediet är det hemskt svårt då det är en jävla simulacrabransch där allt redan har gjorts men som mästaren Kubrick en gång sa: "Allt är redan gjort, vår uppgift är att göra det bättre". Det tycker jag ändå är ett en rätt bra utgångspunkt. Sen gick Kubrick och lånade scenen från Körkarlen där mannen hugger sig in till frugan genom dörren med en yxa och använde den i The Shining. En tydlig vidareutveckling tycker jag även om originalet är riktigt snyggt. Well well, man kanske skulle kunna sammanfatta det med att: Ska du sno något får du fan göra det snyggt. Snor/lånar man något för att sedan vidareutveckla det, precis som Mr. Kubrick säger, då känns det mycket mer okej än att sno något för att så att säga återanvända det på ett nytt sätt istället för att mer eller mindre använda det mer rakt upp och ner för att sedan hoppas på att ingen märker något. Eller när någon snor något och t.o.m. gör det sämre än originalet, det är inte lite irriterande. Det är som att säga: "Hey, jag diggar den här idén men jag orkar inte göra något eget av det utan hoppas på att ingen har sett originalet". Personligen skulle jag aldrig göra så... aldrig... sånt.

Host.

Anywho. Jag kan t.ex. inte påstå att jag är förbannad på Seth McFarlane för att han lånar en hel del från Simpsons. Jag var det ett tag men sen kom jag på att, okej, även om han nu tar en hel del därifrån så liknar ju Family Guy inte på många sätt Simpsons vad gäller humor eller framtoning. Man blir heller inte bli förbannad på när någon köper rättigheter till något för att sedan använda det i ett helt annat sammanhang, om det funkar såklart. Som t.ex. har vi Darren Arronofsky när han lånade (eller köpte snarare rättigheterna) en scen ur den animerade japanska thrillern Perfect Blue från -98 för att använda i Requiem For A Dream. Det är ändå respekt när han så snyggt inkluderar den i sin film. Det blir mer av en hyllning till originalet. En pastisch, egentligen precis som yxgrejen i Shining fast Kubrick slapp betala för det.

Sen var gränsen går vid pastisch, en fin medveten blinkning och att faktiskt sno något? Det kan man också fundera på. Idag är jag i alla fall mest nöjd över att jag kom på tre mer eller mindre dugliga idéer för nya kortfilmer. Shit va jag har idéer, snart dags att vara kreativ och skriva lite manus på alla funderingar. Natti Natti

Brad Bird vet man ju sen gammalt är en ren kvalitéspruta. Han arbetade länge på Simpsons med diverse arbetsuppgifter innan han 1999 slog igenom ordentligt som regissör med The Iron Giant. Han har sen gjort The Incredibles som jag personligen tycker är riktigt bra och nu i dagarna släpptes hans nya Ratatouille. Även om det kommit löjligt mycket animerade filmer senaste åren med djur i huvudrollerna har jag känslan av att den här kommer slå det mesta. Kolla in trailern och den 9 minuter långa preview som finns utlagd på apple. Riktigt bra.

Det blev en laddning fast det var inte min intention. Jag såg för några dagar sen Varannan Vecka, av bland annat (nu äldre och mognare?) relationskungarna Måns Herngren och Hannes Holm. Deras filmer har snittat en budget på typ 15 miljoner sedan En På Miljonen kom för drygt tio år sedan. Det var en bra film, en frisk fläkt, delvis grymt rolig, rätt folk på rätt roller och den kändes allmänt inspirationsfull. Varannan Vecka är för mig någonstans definitionen på många fel inom svensk filmindustri. Jag blev bara förbannad när jag såg den. Jag vet ej filmens budget men jag skulle gissa på, ja, just runt 15 miljoner. Det är en sån ren jävla slentrianfilm rakt igenom, inga toppar, inga dalar? slentrian. Felix Herngren glider runt och försöker låta sådär lite gulligt cynisk som bara han kan mest hela tiden. Måns Herngren gör inte mycket väsen av sig, han varken imponerar eller skämmer ut sig. Han går hem med flaggan på precis samma nivå där han började vid ruta ett. Cecilia Frode har inte mycket repliker att jobba med, hennes insats glömmer jag i samma stund jag stänger av TV:n och detsamma gäller för den allmänt bleka Anja Lundkvist. Okej, jag ska medge att jag skrattar ibland, mest småler men allt detta infann sig inom ramen av första tjugo minuterna. När jag sedan märker att de nu träbockarna Herngren och Holm kör samma race i dryga timmen till börjar magsåret så sakta närma sig halsen. Halsbränna. Jag känner inte direkt av någon vidareutveckling av potentiella autörgrepp, snarare idétorka och bitvis ren upprepning av humor de tidigare använt sig av för att få effekt. Som exempel har vi de torftiga reklaminslagen i filmen som fungerar som någon sorts tidsdefinition och samhällsparodi? såg vi inte precis samma stilgrepp i Adam & Eva (då var de faktiskt roliga om jag minns rätt). Suck. I-landsproblemhumorn fastnar i strupen och jag skrattar inte ens nästan längre, jag blir sugen på att snabbspola, kollar efter 40 minuter Time på filmen och märker att det är ju för helvete en timme kvar. Härligt. Haha (not), de vill ha barn, de vill inte ha barn, de älskar varandra, de älskar inte varandra, ungarna är vuxna, de vuxna är som ungar. Igenkänningshumor. Svenskhet. Fantastiskt. 15 miljoner.


Okej, kontenta: Herngren och Holm gör inte längre film för att de kläcker ur sig briljanta idéer stupikvarten utan för att de KAN. De har möjlighet att göra film och de tjänar fina pengar på det. Visst har de dragit in pengar för vår fina filmindustri men man kan verkligen fråga sig om de numera faktiskt gör filmer för passionens skull, för idéernas skull eller för att Måns Herngren faktiskt skall kunna vara med och delfinansiera sin och flickvännens tillvaro i skatteparadisets förlovade land.

Varannan Vecka är en Jantelagsfilm och därför precis vad som är fel med vårt filmklimat.


å andra sidan...

FILMtankar for the day:

• För er som inte bor i Göteborg eller för er som inte läst så inträffade häromdan en tragisk olycka när en 22-åring hoppade tillsammans med en person till från Göta Älv-bron (under festivalen Metaltown just när Slayer spelade...). 22-åringen avled igår av sina skador, den andre överlevde. Bron går 20 meter över vattnet. Historien är grymt tragisk och väldigt tidstypisk på något sätt. Ungdomar som gör idiotiska saker á la Jackass. Det fick mig att tänka på just Jackass men framför allt på Ruben Östlunds kortfilm Scen nr: 6882 ur mitt liv som tar upp ett scenario som jag tror inte kan ha varit helt olikt det som hände på bron. Den skildrar hur ett gäng försöker övertala en kille att inte hoppa från en bro. Jag kommer ihåg hur jag kände mig gripas tag av den när jag såg den och hur de känslorna nu kom tillbaka när jag läste om 22-åringen. Den blev plötsligt så skrämmande tidlös och aktuell (gjordes för två år sedan). Den är bitande realistisk men ändå med touch av hans autörism. Se den och upplev svensk films framsida.

• Man brukar säga att ljudbilden i en film är halva filmen, vissa säger att det t.o.m. är 70% av en film. Jag såg om en film jag älskar häromdan: Se7en... fast nu med helt andra glasögon. Jag närstuderade ljudbilden i filmen. Till att börja med är soundtracket komponerat av Howard Shore bland de bättre soundtracken på hela 90-talet om ni frågar mig. Maffigt är bara förnamnet när man märker hur musiken är använd och hur mycket den gör föra varje enskilda scen. Jag såg några scener som inte kom med i final cut och några andra scener i stadiet innan musiken var satt. Det var verkligen en helt annan film, stämningen fanns där men den fångas till så stor del upp av musiken. Vilket öra den mannen har för att sätta rätt stämning till rätt scen. Hela soundtracket tar formligen your breath away. Jag brukar gå i stan med mina isolerande hörlurar och känna trycket i bröstet av styckena och bara titta på folk... världen blir inte riktigt sig lik. Blir livrädd bara jag hör vissa låtar. Det är precis så ett soundtrack ska fungera, det ska sätta stämningen även utan bilderna fast med bilderna så blir det dubbelt så starkt. Jag kan bara sitta och loopa de allmänt revolutionerande förtexterna om och om igen, mest för att lyssna på samplingarna han har gjort med alla möjliga störda ljud. Han är sjukt mångsidig Howard Shore men jag tycker nog Se7en är hans skjortärmsess.