Feature Needs Shades

Jag säger Metafilm. De flesta av er har säkert koll på vad det handlar om. Ändå, för er som tänker "meta - what?" så kommer här en liten kort introduktion till begreppet. De sa det bra på wikipedia: "Metafiktion är en typ av fiktion inom till exempel skönlitteratur, film och drama där man görs uppmärksam på att det som berättas inte är verkligt, utan något diktat och föreställt. Det fiktiva i konstverket döljs inte, utan påvisas och diskuteras i konstverket självt. Metafiktion är således en undersökning inom förhållandet mellan dikt och verklighet."

 

Tja, undersökning å undersökning. Man bryter helt enkelt den fjärde väggen och leker med lager av medvetenhet i själva fiktionen. En metafilm handlar om film på ett eller annat sätt. Om den filmen vi ser eller om filmskapande i sig eller om filmproduktion i allmänhet på nåt sätt...

 

Listor gillar vi. Här följer mina favoritmetafilmer, all time:

1. Network

Det här är ett av mina absoluta favoritmanus alla kategorier. Paddy Chayefsky jobbar med många bottnar och flera metanivåer när vi får framtiden utmålat för oss berättat genom kulisserna på en TV-station i mitten av 70-talet. Det handlar om media, vad media gör med oss, vad händer när TV blir mer verklighet än verkligheten, men det handlar också om, tja, allt, skulle man kunna säga. Hur systemet ser ut idag helt enkelt, eller hur det kanske alltid sett ut: pengar, makt och girighet som styr våra liv. På den här TV-stationen tvekar man inte länge innan man utnyttjar en stackars utsatt nedgången mans personliga breakdown utan någon som helst sympati. En TV-station där ägaren är en maktgalen storförsäljare som har svaret på allas frågor om hur det globala systemet egentligen fungerar med dollartecknet som världsdiktator. En TV-station där man arbetar med terrorister i vad som tycks vara sensationshysterins tidiga dagar, eller har det som sagt alltid sett ut så?. En TV-station där statistik över antalet är TV-tittare går före allt, även medarbetares liv. Det är helt enkelt så jävla flippat att det bara måste vara sant. Om inte annat är det än mer sant än vad nog var då vilket gör Chayefsky’s manus till bland de bästa science fiction-historierna någonsin.

 

 

Filmen slänger ut hårda men roliga dänger mot mycket inom mediesamhället och träffar skrämmande rätt. Bland det roligaste rent allmänt men också ur ett metaperspektiv är match-i-matchen-historien om kärleken mellan den tråkige medelåldersfamiljegubben Max (som i filmen är någon form av representant för det gamla medietänket) och den nya unga drivna karriärskvinnan Diana (representant för det nya exploaterande medietänket utan någon som helst empati). Den historien börjar lite lugnt, trevande och mysigt för att sedermera bli den smetigaste TV-såpan du kan tänka dig där även gubbens fru blandas in och vi står mitt i ett triangeldrama som direkt hämtat ur ”Days Of Our Lives”. Detta helt enligt egen utsago då karaktärerna rakt ut för åskådarna vädrar sina funderingar om vad som borde hända med deras relation om det varit ett TV-manus med fantastiska metarepliker som ”Well this is not a script Diana. There’s some real actual life going on here.”, allt medan deras förhållande utvecklas. Självklart är man en sucker som ändå tittar och tycker det är roligt. Som. Om. Det. Vore. En. Riktig. Såpa.

 

Bland mycket intressant trivia för den här filmen vill jag framhäva följande: Sidney Lumet fotade filmen efter ett ljusschema som innebar att han började filmen med så lite ljus och så lite kamerarörelser som möjligt för att få en närmast dokumentär känsla. Allt medan filmen fortgår adderade han mer och mer ljus samt mer och mer rörelser för att mot slutet gör den så sliskigt paketerad som möjligt. Jag kallar det genialt.

 

 

 

2. Adaptation.

Jag vet inte vad Chayefsky hade för inspiration för sitt manus men att Network måste vart en inspiration för Charlie Kaufman lär det inte råda några tvivel om. Hur lätt är att behålla integriteten i Hollywood egentligen? Filmen i filmen Adaptation blir filmen Adaptation som blir filmen i filmen Adaptation. Allt går in i vart annat och allt blir till slut klyschig skit när det ska formas av drömfabrikens vassa klor. Kul trivia är att regissör Spike Jonze hade tydligen sagt till Nicholas Cage att han skulle undvika och aldrig följa alla sina vanliga skådespelarinstinkter när han spelade den här rollen.

 

3. Funny Games

Det är inte på riktigt, så därför borde det inte va läskigt, eller? Som de säger i den där sfi-fi filmen alla sett: ”Your mind makes it real”. Filmvåld kan aldrig vara underhållande. Det tycker Michael Haneke var och är så viktigt att han drog till landet där filmvåld för underhållning är som störst och gjorde en shot-by-shot remake på sin film bara för att nå den publik som kanske helst borde se den. Det här är originalet och jag tycker det är bland det obehagligaste som gjorts. Den får en sannerligen att fundera...

 

4. A Clockwork Orange

Våld igen. Som i alla Kubricks egenproducerade filmer är människans primalhjärna i fokus. Det går tydligen inte att ändra på oss människor, inte ens om man gör en metafilm om cyniskt våld. En film med så många lager att man kan bli snurrig. En av mina favoritmetanivåer är den om Beethoven. Huvudkaraktären Alex har en nasty ovana att utöva oprovocerat ultravåld på randomfolk. Läkarkåren försöker bota detta genom klassisk betingning och spelar under tvång upp våldsrelaterade filmer för honom med Beethoven på ljudspåret. Alex blir rasande, de förstör hans älskade klassiska musik genom att sätta den som ackompanjemang till våldsfilm! Hur kan man göra nåt sånt? Men vänta nu, det är väl precis vad hela den här skiten jag tittar på håller på med. Alex kan inte lyssna på Beethoven längre och inte heller publiken… eller hmm. Ludvig hade blivit så förbannad på Kubrick… eller hmm.

Som trailern säger, den är: Rolig, Cynisk, Politisk, Våldsam, Musikalisk…

 

 

5. 8 ½

Alla dessa kvinnor och allt detta filmskapandet. Stackars stackars lilla utsatta regissör.

 

6. The Player

En Network för filmbranschen och 90-talet med noir-influenser.

 

7. Mulholland Dr.

En dröm i drömmarnas land. I Hollywood är saker inte alltid vad de utger sig för att vara. Va inte så naiv att du går på den här skiten, Hollywood alltså. Men det är väl bara en dröm, en mardröm?

 

8. C'est arrivé près de chez vous (Man Bites Dog)

Den klassiska frågan om kamerans objektivitet kontra sensationshysteri sätts i helt nya perspektiv när ett dokumentärsfilmseam följer en karismatisk seriemördare och börjar bli mer och mer involverade i hans 'arbete'. Skrattet sätter sig sannerligen i halsen. Men kul är det.

 

9. Le Mépris (Föraktet)

En fransk 8½ fast ändå inte... typ. I alla fall väldigt roligt att de båda filmerna kom samma år. Hade Fellini och Godard någon sorts synkad filmmeta-tänk i koppling till deras roll som regissörer just då? Filmerna har väldigt olika ton men är på flera plan väldigt lika.

 

10. Las Hurdes (Land Utan Bröd)

Den första filmen om objektivitet och filmande? Det är ingen långfilm men den är så häftig och viktig att den fick plats här ändå. Buñuel driver med och tar ner det mesta inom filmen på jorden, framför allt dokumentärens plats som sanningspredikare och objektivt förklarande. Det är bara för jävla roligt. Och såklart smart. Men framför allt roligt.

 

 

Bubblare: Singin’ In The Rain, Sunset Blvd., Living In Oblivion, Forgotten Silver, Scream, Barton Fink, Inland Empire

... the Hitchcockline.

Jag såg De Palmas Sisters igår. Och visst, han älskar Hitchcock och ska ha sagt att : "He is the one who distilled the essence of film. He's like Webster. It's all there. I've used a lot of his grammar.". Men ändå, den filmen hade likagärna kunnat vara gjord av Hitchcock själv. De Palma har annars mycket kännetecken på att det är hans filmer, hans grammar, men det här va smått löjligt. I tematiken, i dialogen, i skådespelet, i fotot, i känslan... Hitchcock var överallt.

Det va en bra film ändå. Rekommenderas.

... Look:




and Name:

Feature Needs Shades

Bara för att inte känna att jag tar efter alla kritiker och annat folk som börjar sammanfatta 00-talet i diverse listformer gäller det att vara först. Och det är jag, nästan. Några har smygbörjat, både här... och här. Jag sätter här ner foten med en lista över mina filmfavoriter från 00-talet.

I grupperna andra- och tredje- och fjärdeklassen finns ingen direkt ordning, bara filmer.

Here we go...

No. 1:

There Will Be Blood

 

Andraklassen:

The Dark Knight

No Country For Old Men

Irreversible

Revolutionary Road

Sånger Från Andra Våningen

Mulholland Drive

Oldboy

Elephant

Caché (Dolt Hot)

Children of Men

Tredjeklassen:

Lord Of The Rings – The Fellowship Of The Ring

Hot Fuzz

De Ofrivilliga

Adaptation

Finding Nemo

The Assasination Of Richard Nixon

Batman Begins

Unbreakable

Road To Perdition

Requiem For A Dream

Les Triplette De Belleville (Trion Från Belleville)

Babel

Memento

Das Leben Der Anderen (De Andras Liv)

Fa yeung nin wa (In The Mood For Love)

Inglourious Basterds

The Fountain

Vozvrashcheniye (Återkomsten)

Collateral

La Pianiste (Pianisten)

Lost In Translation

The Aviator

Donnie Darko

... till det här, som bara måste va historiens bästa (vadå bästa? roligaste kanske...) outtakes:

Jag försöker att hålla mitt eget 'skapande' borta från den här bloggen men nån måtta får det va.

Jag tyckte det va något skumt med Nolans nya trailer. När jag såg den för femte gången eller nåt sånt började jag fundera, "men vafan, jag har sett nåt väldigt likt det här förut..." och då kom jag på det.

Säg mig kära läsare om ni inte känner några likheter:



Det är en skojtrailer jag gjorde våren 2008 under mitt första år på Filmlinjen vid Fridhems Folkhögskola. Den gjordes för en kortfilm, komedin Airline, som vi hade spelat in då och som skulle ha premiär hösten -08. Jag säger inte att Inception-trailern är rippad, eller jo, det säger jag fanimej. Den är rippad! Hur Nolan eller Lee Smith (som klippt hans senaste filmer) eller vem det nu är som styrt ihop det här, har grävt fram min gamla trailer från min hårddisk vetefan, men rippad är den! Visst, jag har en något mer ironisk ton till hela det pampiga och bryter av med toner av Perez Prado, men ändå! Stilen med en teaser innehållande väldigt få klipp tillsammans med ett stegvis volymökande (jodå, precis likadant!) pulserande "soundtrack" som för att trycka fram bilderna mellan text i klassisk amerikansk snitt som rör sig fram och tillbaka mot åskådaren, jag menar... den likheten kan det inte bara vara jag som känner av.

Det är inte så att Inceptiontrailer är så nyskapande bland trailers så jag påstår inte att jag "var först" med detta trailerkoncept, inte alls. Min trailer va ju ett skämt, en liten pastisch på just sådana trailers. Det kanske säger mer hur typisk Inception-trailern egentligen är när en jävla föredetta-folkhögskolelev gör precis samma sak, för det enda folkhögskoleeleven tänkte va ju: "Nu ska jag göra en fet trailer..."
Ändå, rippad är den.

Ett problem kvarstår dock här att det finns nu folk som kan påstå att "men vadå, du gjorde ju den här inatt efter att du sett Inceptiontrailern som du älskade så". Ja, det kan vara så, jag har inga bevis mer än ett mitt ord vilket jag svär vid min grav på och många vittnen (om någon ville kliva fram här vore jag väldigt glad...) på att min trailer är ett gammalt gammalt verk.

Det är som en vän sa alldeles nyss: "Det är typ samma sak, fast Nolan har mer pengar."

Min nya favoritsak i hela världen, trailern till Chris Nolans nya film Inception som har premiär nästa sommar:

Sällan har en trailer, om än en teasertrailer, sagt så lite om filmen, men jävlar va schysst teaser ändå! Ganska peppig, inte sant. En väckarklocka om något.

Bara att Nolan själv förklarar handligen som "... a sciense-fiction thriller set within the architecture of the mind" får en ju löjligt nyfiken. Jag hoppas filmen är lika mystisk och kryptisk som hela försnacket och med första teasern ute är man inte besviken direkt.

Nån dude på youtube har den bästa förklaringen jag läst om handlingn hittils:

Det hela gick liksom så fort, känns som han slog alla off guard när han efter Dark Knight snackade så mycket om semester och chilla, det gjorde han säkert men det här är ju fan ett jätteprojekt och inte nåt man bara styr upp i en handvändning. Å andra sidan, det kanske det är... när man kollar upp teamet så är det ju verkligen Nolans "vanliga" team, de som jobbar på de största positionerna är samma folk han jobbat med senaste tre/fyra filmerna, typ. Det kanske gick jävligt fort det hele eller så har han haft manuset klart sen länge. Hans "people" kanske står i full mundering i bara väntan att han ska ringa om nya projekt så fort det ena är klart, vem vet.
Well well, manuset i alla fall, ett originalmanus av Nolan (!!). Ett helt eget originalmanus har han egentligen inte skrivit sen debuten Following även om hans manus till Memento skulle kunnas klassas som ett originalmanus trots om det är baserat på hans brors historia...

Vad betyder Inception? Jag hade ingen aning, men enligt The Free Dictionary betyder det: "The beginning of something, such as an undertaking; a commencement." En början helt enkelt...

Sen ensemblen, vilken jävla ensemble. Bara idel riktigt duktiga skådisar och självklart dyker Michael Caine upp i en mindre roll. Vi snackar namn som DiCaprio, Ken Watanabe, Marion Cotillard, Ellen Page, Joseph Gordon-Lewitt (som tog över den rollen efter att James Franco hoppat av), Cillian Murphy och då Sir Michael Caine.

Sommaren är över men plötsligt dök en anledning upp att längta till nästa sommar...





PS. Annan rolig sak appropå mystik, kolla hemsidan. Det är så vackert. DS.

Sally Menke har klippt ALLA Quentin Tarantinos långfilmer. Han gillar sin klippare, det här är fint:



Svårt att inte se likheter med Scorsese/Schoonmaker...

Tänkte att jag skulle starta en ny följetång. Inspirerande regissörers något bortglömda långfilmsdebuter.

Först ut: James Camerons klassiska Piranha Part Two: The Spawning

 

Det märktes tidigt i Camerons karriär att han gillar uppföljare, och att han gillar Alien. Piranha Part Two: The Spawning är Alien ihopkokt med en mjukporrvariant av Jaws. Produkten blir i mångt och mycket en klassisk B-skräckis. Den är kul på det där ”jag-skrattar-åt-det-för-att-suger”-kul men ibland är den spännande och allmänt… bra. Känn bara på taglinen: The Terror Is Back....But This Time It Flies!

 

Handling i korthet: Vid en karibisk ö har ett amerikanskt lastfartyg sjunkit under mystiska omständigheter. På skeppet fanns en märklig last i form ett gäng muterade pirayor (som kan flyga!) vilka nu är lösa och börjar döda folk på löpande band.

 

Alien ja. Det är väldigt mycket Alien. Pirayornas hela överkropp ser exakt ut och rör sig likadant som Alienmonstret i bäbisform. Ibland blir det nästan löjligt. I en scen har en piraya gömt sig i ett liks mage för att sen flygande komma ur och käka upp en sjuksköterska… (jag kan inte riktigt släppa det här) Vidare har vi kvinnan i huvudrollen, hon är praktiskt taget en Ripley. När man ser Camerons debut känns det föga oväntat att han några år senare skulle göra en uppföljare till Scotts klassiker. Vidare i rollistan hittar vi också Lance Henriksen, som ju spelar droiden Bishop i Aliens. Undrar vad producenterna för Alien tycker om Piranha Part Two: The Spawning?

 

Av typiska inslag i Camerons filmer kan man hitta trademarks redan här:

• Vatten som något mystiskt och läskigt i en central funktion.
• Abrupt och effektiv klippningsteknik.
• Klaustrofobisk känsla i skrämmande effektsyfte.
• Mördarantagonist utan samvete.
• Karaktärsupplägget, med den starka kvinnliga hjältinnan i centrum omgiven av ett blandat team inkluderande både bromsande idioter och intelligenta pådrivare.

 

Musiken är riktigt schysst. I förtexterna (som för övrgit är rätt snygga men ser ut som hämtade ur en Bondtilm från sent 60-tal snarare än en Cameronfilm från tidigt 80-tal) presenteras huvudtemat som börjar lite mysläskigt med tryckande stråkar för att mer och mer gå över till ett regelrätt porrbeat. Medan jag skriver det här ser jag nu på imdb att kompositören Stelvio Cipriani (här krediterad som Steve Powder) även gjort musik till porrfilmer. Det gör inte musiken sämre för det, men det förklarar en del.

 

Mjukporrsinslagen är kanske det läskigaste (och roligaste) i hela filmen. De är lite jämnt fördelade under den första halvtimmen och inklippta på ett strategiskt vis så att när publiken börjar förstå att den här lökiga storyn inte håller, då klipper de in lite boobies och visar omotiverat mycket vobblande fläsk under vatten. Det är som om producenterna ville ha lite Tutti-Frutti-inslag innan mördarmaskinerna kommit igång på fullaste allvar.

 

En kvarstående känsla är ändå att Cameron är den som skött sitt jobb bäst i den här filmen. Då han inte producerade är det inte han som styrt ihop hela produktionsteamet. Skådespelet är (som det ska va....) bitvis lågvatten beyond thunderdome men jag tror faktiskt inte Cameron hade så mycket att säga till om i den här produktionen. När han i framtiden väl började producera själv blev det andra bullar. Sammantaget kan sägas att det aldrig är tråkigt och ibland är det riktigt bra drag i scenerna. Piranha Part Two: The Spawning rekommenderas varmt.

Topp 10, mest inspirerande originalkomponerade filmmusiken:

 

 

1.       Mulholland Dr. (Angelo Badalamenti)

 

Även om Badalamenti gjort mycket filmmusik förutom musiken till Lynch’s filmer är det just den musiken, det samarbetet, som man minns bäst. Alla känner igen den mörka synthiga känslan i många av deras teman där temat till Twin Peaks är troligtvis det som fastnat hårdast i folks minnen. Vad jag har hört fungerade deras samarbete ofta som så att de satt ner bredvid Badalamentis synth, han och Lynch. Sen berättade Lynch om bilder och känslan i en viss scen. Efter det komponerade Badalamenti musik på plats med Lynch bredvid. Vidare har jag förstått att när Lynch var/är nöjd med något stoppar han för att sen inte ändra en ton. Vad man också vet är ju att Lynch är väldigt intresserad av hela ljuddesignen (han är också ibland krediterad som ljuddesigner). Man märker det tydligt då detta soundtrack, som så många andra soundtrack för Lynch’s filmer, ibland kan definieras mer som ljuddesign än som musik, han gråzonar helt enkelt definitionen och barriärerna. Bara ljudet vid 3.57 (och med scenen i filmen bland det läskigaste som gjorts) i det här stycket skrämmer alltid skiten ur mig och är enligt mig det absolut läskigaste som komponerats för film:

Diner

http://www.youtube.com/watch?v=Ta65V22M05c

Mulholland Drive är en av de filmerna som jag tror hade tappat mest på om musiken försvunnit. Så mycket av känslan i mystiken, skräcken och humorn finns här. Ljudet och musiken är summa summarum oerhört väl integrerat i bilderna. Det är också ett av de soundtrack som bevarar bilderna bäst. Musiken är sällan, i alla fall för mig, så mycket… hela filmen.

 

Mr. Roque / Betty’s Theme

http://www.youtube.com/watch?v=5bSlTDwK0Lk

Den här musiken går fortfarande efter alla år på högvarv i mitt hem som det mest inspirerande i olika former av skapande. Avslutande stycket på soundtracket är mitt favoritstycke komponerat för film, alla kategorier. Det är bara att släcka ner, luta sig tillbaka och maxa förstärkaren.

 

Mulholland Dr. / Love Theme

 

 

 

2.       There Will Be Blood (Jonny Greenwood)

 

Paul Thomas Anderson tog på många sätt med There Will Be Blood ett par steg tillbaka för att kunna gå flera steg framåt när han gjorde den här filmen. There Will Be Blood känns så mycket film med stort F. Den värderar sitt arv med sådan respekt för filmen och dess tradition, inte minst, för musiken. Jag känner tydliga stumfilmsmusikinfluenser mest hela tiden kombinerat med Pendereckiinfluenser när det ska bita i ordentligt i det obehagliga. För visst är musiken obehaglig. Obehaglig på ett sånt där behagligt sätt. Det kryper på en men smeker en på samma gång.

Open Spaces

http://www.youtube.com/watch?v=jx42SWnERTs

P.T. Anderson headhuntade Radioheadgitarristen Jonny Greenwood för att styra upp detta soundtrack. Och vilket genidrag av Anderson. Hur han kände att Greenwood var rätt man med rätt känslighet för just den här filmen skulle jag gärna vilja höra han snacka om men ett genidrag var det vilket som. Genom hela soundtracket är stråkar det centrala, mängder med stråkar och hela känsloregistret finns representerat.

 

 Prospectors Arrive

http://www.youtube.com/watch?v=GccggEtpbtc

 

3.       The Dark Knight (Hanz Zimmer & James Newton Howard)

 

Enligt min mening det bästa soundtracket som producerats i storHollywood, kanske någonsin. Hanz Zimmer toppar sig själv och utvecklar James Newton Howards fina soundtrack från Batman Begins. Musiken är pampig och tar mycket plats, men inte för mycket plats. Första stycket till soundtracket, temat för Jokern, är nådigt häftig. Tydligen ville Zimmer försöka definiera Jokerns karaktär (the sound of anarchy) i en ton. Vi hör den långa utdragna tonen (som egentligen är två), som kommer från en cello, i början av ”Why So Serious?”. Det är också den tonen som återkommer ständigt i de mörkaste partierna av soundtracket när Jokern gör sig påtaglig. Den dras ut precis till bristningsgränsen, men den brister aldrig. Musiken är genomgående, såklart, maffig men känns ändå väldigt känslig. Det är också mörkt, ibland nattsvart. När hjältetemat väl trycker fram är det inte på det där löjligt Hollywoodstorslagna sättet utan det är nästan lite ursäktande och det hålls inte kvar länge innan det mörka väl tar över igen. Riktigt inspirerande. 

 

A Dark Knight (i två delar...)

http://www.youtube.com/watch?v=88fVCneq2Ow&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=-bzOuoTPXDU&feature=related

EXTRA: The Sound of Anarchy. Från extramaterialet på dvd:n:

4.       Blade Runner (Vangelis)

 

Detta blev definitionen om hur framtiden skulle ackompanjeras. Den synthigt drömska känslan i musiken i kombination med reverben och ekot i dialogljudet skapar en sällsynt intressant inramning till världens mest inflytelserika Sci-Fi. Enligt Ridley Scott var Vangelis perfektionistisk ner på frame-per-frame-nivå när han gjorde musiken. Tittar du och verkligen granskar filmen märks det tydligt. Det finns ingen musik som är skönare att lyssna på när du cruisar genom en mörk stadsmiljö medan regnet piskar dig sidlänges.

 

5.       The Fountain (Clint Mansell)

http://www.youtube.com/watch?v=EhRYynBvzuE

 

6.       The Hours (Philip Glass)

http://www.youtube.com/watch?v=ff_bIv4ZK2E

 

7.       2046 (Shigeru Umebayashi)

http://www.youtube.com/watch?v=XxQPtvhLoWE

 

8.       The Terminator (Brad Fiedel)

http://www.youtube.com/watch?v=9wCyZm7_uwU

 

9.       Hero (Tan Dun)

http://www.youtube.com/watch?v=J9DDdNisv2U

 

10.   Revolutionary Road (Thomas Newman)

http://www.youtube.com/watch?v=hoWifeC0UOU

 

Bubblare: The Third Man (Anton Karas), Trois Couleur: Rouge (Zbigniew Preisner), Se7en (Howard Shore), Irreversible (Thomas Bangalter), Taxi Driver (Jerry Goldsmith), C’era una volta il West (Ennio Morricone), Requiem For A Dream (Clint Mansell), A Clockwork Orange (Wendy Carlos), Fargo (Carter Burwell), Donnie Darko (Michael Andrews), The Piano (Michael Nyman), Alien (Jerry Goldsmith)

 

I övrigt: Varför är har Sverige så tråkig historia av egenkomponerad filmmusik? Den är inte bred och den är inte stor.

... går till Låt Den Rätte Komma In som måste vara Sveriges genom tiderna mest prisbelönta film. Om någon annan vet nåt bättre så säg till! Vad jag kollat upp finns det ingen film i Sveriges historia som dragit in 55 priser från festivaler runt om världen (och dessutom har 11 övriga nomineringar). Detta är även on going, den rullar fortfarande runt på festivaler. Senaste året känns det fan som filmen dragit in, tja, nåt pris i veckan sådär.

Vad gäller i världen ligger den också i topp bland förra årets mest prisbelönta filmeri, vad jag hittat ligger bara lättglömda Slumdog Millionaire och oförglömliga The Dark Knight före...

Tomas, kul att världen gillar din film... Rock On!

 

 

 

Skönt att se teatralt, eller snarare ”onedtonat”, skådespel i sin rätta miljö och med sitt rätta manus. Finns det nån svensk långfilmare efter stumfilmstiden förutom bergman som lyckats med det? Framför allt efter att ha sett den hemskt hemska trailern till ”hon-som-gjort-hip-hip-hora”:s nya film prinsessa om nån tjockis man ska tycka synd om men ändå inte, typ. Den verkar bara försöka vara så jävla vardaglig och nedtonad i sitt skådespel och det är så ointressant att jag fan vill söå sönder nån. Är det förövrigt ens lalgigt att döpa en film till ”prinsessa”? Ursäkta min ton efter att ha hört larry david spy galla över allt och alla i en och en halv timme, man blir inte så pepp på livet, men pepp på film! Ens tankar är något cyniskt ultraspeedade. Jag vet inte när jag senast skrattade så mycket i en biostol senast. Kanske går för lite på komedier på bio? Blir roliga filmer även de roligare på bio precis som schyssta acionrullar med grymt ljud blir fetare på bio? Va skönt det va med en, faktiskt, vuxen publik som satt och höll käften och tittade på filmen. Inte som sist när vi var på drag me to hell när jag och min vän skrattade oss genom filmen medan kidsen försökte övertyga sig själva om och om igen om att det här faktiskt var en skräckfilm genom att hetsa upp varandra med det ena bu-skräck-skriket efter det andra. Va peppad man blev att skriva rapp dialogfilm. Ganska träffsäker grej från hon i nöjsguiden som skrev att man skulle kunna tro att det va en tjugo-nånting-filmskolesnubbe som skrivit ett kvasiintelligent manus typ, det är det faktiskt. Men ett underhållande sådant! Det är en grej att skriva, det är en annan att göra film av det. Larry david kändes mer allen än david, vet inte riktigt va jag tycker om det. Även om filmen är nästan bara david, som i att han är i bild väldigt mycket, har allen ändå lyckats med att få david att bli mer allen än david. Det är inte david från curb man ser, det är allentypen från annie hall som går runt och babblar. Skönt att den inte va så gubbsjuk, man blev änna orolig där ett tag att det skulle va en känsla av gubbrättfärdigande (vet inte varför egentligen men det kändes lite så…) från allens sida på något sätt med det som man vet från hans love life, men icke och gott va väl det. Men att det gick som det gick i filmen, är det medvetenheten som slår till, skulle publiken inte köpa det om det faktiskt blev de två, hade det varit för mycket allen eller bara inte rätt för historien? Lite kul också att rachel wood också har en mycket äldre snubbe, marilyn manson är väl typ 20 år äldre, eller är de fortfarande ihop? Så skönt det är med människor som gör vardagliga saker på film, äter, borstar tänderna etc. det är så lite sånt i svensk film, tror det va staffan som snackade om det nån gång att det inte fanns svenska iflmer längre där folk bara gör såna grejer som vi faktiskt gör till vardags, behovsgrejer. Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till evan woods skådespel, det är nog det sämsta med filmen, eller hela hennes karaktär överhuvudtaget egentligen, hur den är skriven också… den är väl sådär, lite missanpassad på FEL sätt så att säga. Okej, jag är fan ingen litteraturkritiker och hängde inte alltid med i kulturskämtland, men Heart of Darkness, kom igen nu folks! Det kan inte bara vara en folkhögskoleelev som tycker DET är kul... Haha, helt sjukt egentligen att det är så mycket one-liners genom hela jävla filmen. Punchline efter punchline. Varför köper man det? Aah, sen musiken… så gött, skaffa soundtracket!

Listor gillar vi, här är ännu en...

1:    The Texas Chainsaw Massacre (Motorsågsmassakern, Tobe Hooper, USA, 1974)

Aldrig har väl en familj varit mer uppfuckad än den läskigaste (men också den roligaste) av dem alla. Här har vi allt: Sinnessjuk hierarki med stackars Leatherface på botten som en hunsad köttslav. Våld,  kannibalism, isolering, antydan till inavel. Ja, listan går att göra längre…

 

 

 

 

2:    Der Siebente Kontinent (Den Sjunde Kontinenten, Michael Haneke, Österrike, 1989 )

Egentligen skulle man kunna ta med flera filmer av Haneke på den här listan då hans dissekering av det europeiska livet, och framför allt familjelivet, genomsyrar flera av hans filmer. Dock har aldrig familjen varit lika central som här. Ingen vill vara som dem, ändå är vi alla på ett sätt eller flera, precis som dem. Tydligt och fruktansvärt läskigt hur vi lever våra liv…

 

 

 

3:    Festen (Thomas Vinterberg, Danmark, 1998)

Kanske den roligaste och läskigaste överklassfamiljen på film. Även om det finns otroligt mycket att hämta är ändå incest, med alla dess konsekvenser, det centrala…

 

 

 

4:    Fanny och Alexander (Ingmar Bergman, Sverige, 1984)

Tätt efter Festen som bästa överklassfamilj på film. Släktkrönika där inte många människor kan ha någon form av vettig relation till den andre. Det kryllar om känslomässigt störda personligheter. Man älskar att hata dem och hatar att älska dem…

 

 

 

5:     Idioterne (Idioterna, Lars von Trier, Danmark, 1998)

Här kommer definitionen av familj på fråga. Det är ett kollektiv, jag säger att de lever och vill leva som en familj. De försöker också bete sig som cp:n. De ligger också med varandra. Det går inte så bra, framför allt inte när den sjukaste av dem alla är den som styr det hele…

 

 

 

6:     Boogie Nights (Paul Thomas Anderson, USA, 1997)

Paul Thomas Andersons historia om ett sorts kollektiv där man gör porrfilm tillsammans. Fast det hela börjar mer och mer likna en familj. Relationerna blir bara sjukare och sjukare ju längre det går…

 

 

 

7:   The Godfather part II (Gudfadern del II, Francis Ford Coppola, USA, 1974)

Även om familjen var ganska skruvad innan Michael tog over i första delen skruvas familjedramat ett par varv i tvåan. Han vill så mycket men allt går åt helvete. Våld, våld, pengar, makt och mera våld…

 

 

 

8:     Magnolia (Paul Thomas Anderson, USA, 1999)

P.T. Anderson fortsätter med familjen som subtema. Här är det flera familjer med godbitar som: Antydan till incest. Uppfuckad far/förlorad son-relation med en sorts styvmamma med i smeten. Pengakåt skådisfarsa som inte direkt sätter sin son i första hand…

 

 

 

9:     The Shining (Stanley Kubrick, USA, 1980)

Gulliga Svensson-familjen är egentligen inte så gullig och ingenting blir bättre av isoleringen på The Overlook Hotel…

 

 

 

10:   Tillsammans (Lukas Moodysson, Sverige, 2000)

Återigen kollektivet som vill vara en familj men det blir bara en sjuk familj…

 

 

 

 

Bubblare: Lolita, The Squid And The Whale, The Royal Tenenbaums, Kvarteret Korpen, Kunsten At Græde I Kor (Konsten Att Gråta I Kör), All filmad tragedi av Shakespeare.