Feature Needs Shades

Egentligen tänkte jag idag skriva om jantelagsförpestningen i vårt avlånga land och hur det påverkar vårt filmklimat i kris. MEN, istället när jag läste mina dagliga bloggar jag följer hittade jag följande artikel som paret Emma Gray Munthe och Martin Munthe helhjärtat börjat förakta sekunden de hittade den i dagens DN:


Vad kan man göra annat än att stämma in paret Munthes aggression, det är sanslöst hur man kan ha dessa idéer i stundande svenska filmtider. Jag fick ett växande magsår sekunden jag läst de första raderna. Herr Carlsson vill uppenbarligen ha ett filmland som enbart levererar studioproduktioner utan några oberoende konkurrenter. Han vill tydligen ha fler Göta Kanal 2 och färre Farväl Falkenberg. Han vill skapa film och TV för helt fel generation, det är inte framtiden han pratar om, det är ren baktid. Göta Kanal 2 sätter inte Sverige på filmkartan. Unga filmare som Jens Jonsson, Ruben Östlund och Jesper Ganslandt kan sätta Sverige på filmkartan.



En hutlös framtidsvision när följande händer i vårt filmland: SF köper upp Astorias biografer och deras monopol växer alltmer, detta samtidigt som ingen vill besöka de stackars smalfilmsvisande biograferna. Triangelfilm går i konkurs och Sveriges största och viktigaste importör av smalfilm är därmed ett minne blott. [För Göteborgare: Cinemonde (smalfilmsuthyrarare i Linnéstan) gick häromdan i konkurs. Det gick helt enkelt inte runt längre. Tragiskt.]

Svensk smalfilm är den film som når festivalerna. Unga oetablerade filmare kommer den vägen. Kvalité nås oftast den vägen. Vill vi inte ha någon mer film på Cannesfestivalen så för all del? Roy Andersson är ju den som parkerat där efter att Bergman slutade göra film, nu när han inte gör film längre och Sverige inte gör kvalitéfilm längre kommer Cannes aldrig inte få en svensk film där igen!? Om Sverige inte importerar smalfilm eller ens har möjlighet att skapa smalfilm i rent kvalitésyfte utan kommersiell baktanke, hur ska nästa generation filmare få plats? Var ska inspirationen komma från? Alla kan inte göra filmer som Brett Rattner eller Michael Bay. Hur kommer Sverige som filmland se ut om fem år när vi har ett fåtal större bolag som finansierar större delen av svensk film samtidigt som vi inte importerar smalfilm till biograferna!? Deppigt.


Jag som förhoppnings kommer bli en del av svensk films framtid tänker fan inte sitta bredvid och titta på medan svensk kvalitéfilm går i botten. Det är dags att ta upp kampen för att Sverige trots de stora pamparnas idiotiska idéer fortsätter och peppa de nya ungarna filmarna och deras galna idéer. Jag var lite halvskeptisk när SFI:s Cissi Elwin snackade i filmkrönikan för ett tag sen om att SFI satsar mer pengar på mindre projekt (något jag nämnt tidigare i bloggen) men att SFI stödjer Gunnar Carlssons förslag, nu vet jag inte var jag ska ta vägen i all frustration. Att marknaden koncentreras får inte innebära mindre antal produktionsbolag, satsa istället på koncentration mot ömse visioner och insikt om att kvalité inte är kommersiell framgång. Har Sverige ens tillräckligt många begåvade storregissörer för att vi ska satsa alla pengar på dem?

Usch. Nu ska jag sätta på lite Bloc Party och slå ett fett hål i min vägg. Det var längesen jag var så förbannad. Till alla tvivlare... vänta bara till nästa Göteborgs Filmfestival? då ska ni få se. Låt autörernas inspirationsingivande passion för filmen få flöda fritt. Gunnar Carlsson vill strypa dem? genialt. Nästa gång ska det handla om jantelagsförpestningen (varför Sverige inte kan göra en Irréversible), om provokation bara för att och om tyska utomländska svampar.

Tjo. Back from midsommar. En väntad lugn och väldigt trevlig midsommarhelg det var. Egentligen alldeles för mogen för mig men det fick gå. And now it's over. Tillbaka till det hårda livet av att vara ledig. Det är inte lätt det där, vara ledig. Jag försökte förut skissa fram ett schema för att få lite struktur på min annars sjukt slappa vardag. I och med att jag har tre filmer att klippa och sammanlagt åtta kort/lång/novellfilmmanusidéer att skriva på så behövs det fan lite disciplin. Det intalade jag mig själv när jag började skriva på mitt schema för kommande veckan. Jag skrev att jag skulle klippa på en film imorn, sen gick jag och köpte pizza och kollade på Human Nature.

Human Nature. Bra film, kul kombination av att vara både existensiell och gullig. Bitvis riktigt kul, väldigt Kaufman! Jag har personligen alltid haft lite svårt för Tim Robbins. Jag vet inte, hans slöa och insjunkna sätt att prata och röra sig tilltalar mig bara inte. Här funkar han rätt okej. Patricia Arquette är alltid bra och så även Rhys Ifans. Ifans har några riktigt fina scener och som vanlig är hans komiska tajming finfin. Lite kul att Soderbergh länge var intresserad av att göra den här filmen men det slutade med att han gjorde Out Of Sight istället. Han hade tänkt sig en helt annan casting och det hade nog (well, såklart) blivit en helt annan film med han bakom spakarna. Kan rekommendera filmen i alla fall, även om regissör Gondry och Kaufmans samarbete tre år senare skulle blomma ut i smått genialiska Eternal Sunshine Of A Spotless Mind.


Svensk film ja. Detta ständiga alster av problem. Ja, problem. Det är det. Ruben Östlund får inga pengar att göra film fast han är den som borde få det. Roy Andersson ska inte göra mer film och Björn Runge den jävla teaterapan sysslar ju bara med, ja just det, teater. I och för sig har han ett nytt projekt på G fast hans projekt börjar bli glesa á la hans mentor Andersson. Jag hoppas inte han lyssnade för mycket på honom när de hade lunch och Mr. Andersson tyckte att det fanns för lite "exakthet" i svensk film (taget ur hans bok "Konsekvenser" om svenska filmklimatet, läsvärd!). Visst har han rätt på ett sätt att folk gör för lite exakta filmer, jag vet dock inte om Runge är den personen att göra det. Han borde egentligen göra Dogma-rullar med tanke på hur viktigt han tycker det är att jobba nära skådisar, något han älskar. Han skriver i boken att det är hans drivkraft, det som för honom att jobba vidare i de jobbigaste stunderna. Jag tror att Andersson har ett liiiite mer distansierat arbetssätt med skådisar, i alla fall som han jobbar numera. Ruben Östlund däremot, han är en bra person att skapa det som Andersson kallar för "exakthet".

Sen va det Jens Jonsson ja. Han har ju skrivit manus till kommande Ciao Bella, intressant. Haha, okej, the thing is att jag har faktiskt inte sett en enda film han har gjort. Hans samlade kortilmer finns att köpa och tro mig, hade jag haft pengar hade jag varit ägare till den där godbiten för längesen. Som fattig mångsysslare nyttjar jag just nu torrents alla möjligheter, dock är kortfilmer ett relativt begränsat område på internet, som tråkigt vara men fakta är. I alla fall, helvete vad jag skriver. Jaja, det jag ville säga var att hans Ciao Bella känns mycket som en pengapungspåfyllare tills hans "riktiga" projekt kickar in. Han har ju velat göra långfilm länge men ruckar tydligen få cm på hans visioner, något som bolagen är sådär glada över då hans idéer tydligen ska vara lite utanför jantelagarnas härliga ramar.

Såg precis The Third Man som en del av pågående klassiker-perioden. Stört bra film, lätt bästa noir jag någonsin sett. Inte för att jag har överöst mig själv med noir-rullar genom åren, men ändå... fantastisk film på alla sätt. Ljudbilden, Welles, manus, regi... sån helhetsfilm. Häftigt.Laddade annars hem klassiker av Uwe Boll under natten, filmer som House Of The Dead, BloodRayne och Alone In The Dark är ett måste... inte sett en enda film av vår stjärna herr Boll men ska ha en helkväll någon dag. Jag skummade igenom delar av BloodRayne imorse, fastnade vid en totalt omotiverad sexscen med Kristina Loken, haha, kvalité. Snackade lite med en polare som har sett flera av Bolls filmer, han säger att Alone In The Dark är "... inte ens roligt dålig...". Det är ett kvalitémärke om något.


Sitter i detta nu och försöker styra upp en stillbildsfilm jag knåpar med. Har bombaderat mitt golv med en drös foton som ska sättas ihop till någon sorts story, fast det är inte så mycket story, mer av en känsla jag vill framkalla med bilderna. Det finns såklart ett syfte med dem och en baktanke, fast känslan är ändå viktigare. Chris Markers La Jetée (Terassen) ligger såklart som bakgrundsinspiration och rullar på apparaten.
Och imon är det midsommar. Hade helt glömt denna s.k. högtid tills för några dagar sen då en vän påminde mig. Men glad midsommar på er!

Blev väl sådär mycket modern klassiker. Satte klocken 02:10 faktiskt in Lawrence of Arabia i min dvd-spelare. Kände sedan att det var lite väl mustigt för en natttittning så satte istället på Good Will Hunting, en film jag sett förut men det var längesen och jag gillar den starkt. Tänkte att den kunde vara skönt att somna till, slutade med att jag fastnade totalt och såg klart hela filmen. Väldigt fin liten film, Gus Van Sant kan sina independentstuff och lyckas med små medel göra en gripande film. Sen hjälper ju Afflecks och Damons manus en hel del. De fick ju faktiskt en Oscar för sitt skrivande, välförtjänt tycker jag.

Oj, nu börjar det regna ordentligt, mysigt!

Kom på en sak idag. Jag går ofta och funderar på hur vi kan göra svensk film bättre, vad som är fel med dagens svenska filmklimat etc. MEN, en fråga jag inte ställt mig innan och något som man borde fundera på är följande: Vad är egentligen svensk film? En mycket intressant fråga utan enkelt svar. När t.ex. Tarkovsky kom över och gjorde Offret kallade man det svensk film. Dock kallar man (i alla fall inte jag) t.ex. Lasse Hallströms filmer från Hollywood för svenska filmer. Vart drar man gränsen? Står autörernas estetiska öga som definition eller är det var produktionen är lagd som bestämmer? Hjälp mig! Det är egentligen en fråga att utgå ifrån om man ska analysera dagens filmklimat.

Jag börjar skriva den här bloggen i ett och mycket enkelt syfte: Att analysera och diskutera film. Både internationell och nationell film. Av tönt, för töntar, och alla andra givetvis. Det finns ingen speciell precisering utan det är filmen som sådan som analyseras, eller ja, om man nu vill kalla det analys vet jag inte, låter så överdrivet. Diskuteras kan man ju heller egentligen inte skriva kom jag på nu. Jag diskuterar inte med någon, möjligen med mig själv men det funkar inte riktigt i ordets sanna mening. Det funkr ju kanske om någon läser den här skiten och skriver ett inlägg vilket känns högst osannolikt. Well well. Jag skriver om film helt enkelt. Där har vi det, syftet är alltså att: Skriva om film. Punkt.

Jag personligen är smått manisk filmintresserad, snittar nån film per dag, nu på sommaren kommer troligtvis snittet höjas med tanke på fritidens intrång på vardagstristessens tvång och stress. Jag gör också en del film på seriös hobbynivå samt skriver manus när tillfällen ges och inspirationen flödar, vilket händer ibland. Kom precis på att det hade vart schysst att ha som mål att faktiskt se en film om dagen och diskutera just den filmen samt andra vidareutvecklingar här på bloggen. Det kan man ha som mål, God knows att det inte kommer hända, men man vet aldrig. Jag vet för det mesta inte i alla fall och skönt är väl det. Kanske lite segt att ha ett mål med sin blogg.

Har kommit in i lite av en moderna klassiker-era nu under tidig sommarperiod. Hade en Tom Tykwer-period för ett litet tag sen. Har fortfarande ett par av hans filmer kvar att se. Är djupt imponerad av den mannens förmåga att utnyttja filmmediets alla möjligheter. Jag vet efter att ha sett dokumentären om honom som gick på SVT för ett tag sedan att han älskar något som faller i bild (gärna i slow-motion, något som återkommer i de flesta av hans filmer) och att det någonstans skulle kunna definiera hans vision inom filmen, han anser att film handlar om rörelse. Det är på många sätt sant även om det går att vända på det och skapa effekt genom att just INTE använda sig av rörelse i ett rörelsemedie. Well well, i alla fall, Tom älskar rörelse och det märker man sannerligen i hans filmer, kameran och människor tycks konstant röra sig och med det är det så befriande att se hans filmer. De är så fräscha och sådan ren underhållning, underhållning med stor substans. Jag blev t.ex. mäkta impad av djupet och de smått chockerande slutscenerna i Parfymen. Parfymen ja, jävla bra film för övrigt. Kul att författaren Patrick Süskinds skrev filmsatiren Rossini baserad på sina erfarenheter med producenten Berndt Eichinger under perioden när Süskind hade skrivit sin bästsäljande roman men vägrade ge upp rättigheterna för den till ett filmprojekt. Berndt Eichinger som kom att bli den producent som till slut fick göra filmen. Men fan, nu kom jag offtrack? just det, moderna klassiker ja. Jag såg Once Upon A Time In America för några dagar sedan. Helt fantastisk film, på alla sätt och vis. Så fruktansvärt hur produktionsbolaget slaktade filmen och klippte ner den till dryga två timmar när den släpptes i USA, detta efter att de inte varit nöjda med Leones fyratimmarsversion. Som så ofta har produktionsbolagen helt fel vad gäller kvalitén på den filmiska gestaltningen. Otroligt hur fyra timmar bara flög förbi sådär utan vidare, och hur en sådan film kan sluta som den faktiskt gör? ska såklart inte avslöja något men ett intressant slut är det, på många sätt. En sån kvalitéfilm, rakt igenom, ett sådant genomfört filmhantverk värdig ett avslut på hans karriär.

Såg också Unforgiven i samma veva, inte så bra som jag hade hoppats. Okej, missförstå mig rätt här nu. Grym film, verkligen. Hade ändå högre förväntningar när man i flera år läst om denna banbrytande western som slagit knock på filmvärlden. Njae, inte så mycket knock, mer som en relativt hård vänsterkrok. Fantastiskt slut dock.



Jag ställer mig ofta frågan om produktionsbolagen är vad som är fel med svensk film just nu (förutom den förpestande jantelagen såklart som alltid ligger där som ett svart moln över filmsverige, återkommer till den någon gång). Om kvalitén faktiskt finns där ute men bolagen är för fega på att våga satsa på de verkliga talangerna. Se på kvalitésuccéer som t.ex. Farväl Falkenberg och Darling. De kommer från en värld utanför de stora bolagen. Cissi Elwin (vd för Svenska Filminstitutet) menar ju på att det är en myt att det florerar bra svenska manus på marknaden. Underförstått: folk har helt enkelt inte talang nog att göra film for the big shots. Ändå klämmer bolagen ur sig massa skitfilmer trots att independentfilmsverige faktiskt är de som levererar. Memfis och Filmlance verkar vara de bolagen som faktiskt vill satsa på nya förmågor. Martin Munthe (Camp Slaughter, Stinger etc.) är inget större fan av SFI och när jag läste hans blogg (http://munthe.blogspot.com/2007/05/organisationsplaner.html) kände jag bara: fuck yeah! Sverige behöver fler folk som honom, jag har personligen inte sett hans filmer men ska verkligen göra det. Rock on Martin och fortsätt göra filmer i din stil (är han en svensk Eli Roth?). Kvalitén ligger inte i att alla kritiker skriker whohoo men att man vågar göra något annorlunda i ett jantelagsförpestat land (där kom det, fast i liten form sådär lite i förbifarten). Autörerna ska få mer utrymme!!

Vad tycker man egentligen om att institutet nu ska börja satsa på mindre och dyrare projekt!? Det gynnar förhoppningsvis Sverige som filmland men det gynnar inte den lilla filmaren, dock har ju SFI egentligen aldrig satsat på nya förmågor som istället tagit andra vägar... svårt svårt. Moodyssons nya projekt är väl svensk storfilms framtid efter att Roy Andersson med all sannolikhet nu lägger av efter Du Levande. Moodyssons film kostar 70 mille men jag tvivlar inte en sekund på att det kommer att bli en skitbra film. Ryktena säger att manuset ska vara hur bra som helst. På engelska också, bra, von Trier som inspirerar kanske? Med det tar kanske hans internationella karriär faktiskt fart? Hade vart kul för honom. Dock tror jag, och har hört, att han är större utomlands än vad vi faktiskt tror.

Aaah, Jens Jonssons filmer, hade jag helt glömt att skriva om. Blev sugen. Fan, får skriva om det en annan gång. Pallar inte mer nu. Tills nästa gång: Se mycket film och trotsa det fina vädret. Nu ska jag se en modern klassiker, får se vart vi landar i den kategorin.