Feature Needs Shades

Tänkte att jag skulle starta en ny följetång. Inspirerande regissörers något bortglömda långfilmsdebuter.

Först ut: James Camerons klassiska Piranha Part Two: The Spawning

 

Det märktes tidigt i Camerons karriär att han gillar uppföljare, och att han gillar Alien. Piranha Part Two: The Spawning är Alien ihopkokt med en mjukporrvariant av Jaws. Produkten blir i mångt och mycket en klassisk B-skräckis. Den är kul på det där ”jag-skrattar-åt-det-för-att-suger”-kul men ibland är den spännande och allmänt… bra. Känn bara på taglinen: The Terror Is Back....But This Time It Flies!

 

Handling i korthet: Vid en karibisk ö har ett amerikanskt lastfartyg sjunkit under mystiska omständigheter. På skeppet fanns en märklig last i form ett gäng muterade pirayor (som kan flyga!) vilka nu är lösa och börjar döda folk på löpande band.

 

Alien ja. Det är väldigt mycket Alien. Pirayornas hela överkropp ser exakt ut och rör sig likadant som Alienmonstret i bäbisform. Ibland blir det nästan löjligt. I en scen har en piraya gömt sig i ett liks mage för att sen flygande komma ur och käka upp en sjuksköterska… (jag kan inte riktigt släppa det här) Vidare har vi kvinnan i huvudrollen, hon är praktiskt taget en Ripley. När man ser Camerons debut känns det föga oväntat att han några år senare skulle göra en uppföljare till Scotts klassiker. Vidare i rollistan hittar vi också Lance Henriksen, som ju spelar droiden Bishop i Aliens. Undrar vad producenterna för Alien tycker om Piranha Part Two: The Spawning?

 

Av typiska inslag i Camerons filmer kan man hitta trademarks redan här:

• Vatten som något mystiskt och läskigt i en central funktion.
• Abrupt och effektiv klippningsteknik.
• Klaustrofobisk känsla i skrämmande effektsyfte.
• Mördarantagonist utan samvete.
• Karaktärsupplägget, med den starka kvinnliga hjältinnan i centrum omgiven av ett blandat team inkluderande både bromsande idioter och intelligenta pådrivare.

 

Musiken är riktigt schysst. I förtexterna (som för övrgit är rätt snygga men ser ut som hämtade ur en Bondtilm från sent 60-tal snarare än en Cameronfilm från tidigt 80-tal) presenteras huvudtemat som börjar lite mysläskigt med tryckande stråkar för att mer och mer gå över till ett regelrätt porrbeat. Medan jag skriver det här ser jag nu på imdb att kompositören Stelvio Cipriani (här krediterad som Steve Powder) även gjort musik till porrfilmer. Det gör inte musiken sämre för det, men det förklarar en del.

 

Mjukporrsinslagen är kanske det läskigaste (och roligaste) i hela filmen. De är lite jämnt fördelade under den första halvtimmen och inklippta på ett strategiskt vis så att när publiken börjar förstå att den här lökiga storyn inte håller, då klipper de in lite boobies och visar omotiverat mycket vobblande fläsk under vatten. Det är som om producenterna ville ha lite Tutti-Frutti-inslag innan mördarmaskinerna kommit igång på fullaste allvar.

 

En kvarstående känsla är ändå att Cameron är den som skött sitt jobb bäst i den här filmen. Då han inte producerade är det inte han som styrt ihop hela produktionsteamet. Skådespelet är (som det ska va....) bitvis lågvatten beyond thunderdome men jag tror faktiskt inte Cameron hade så mycket att säga till om i den här produktionen. När han i framtiden väl började producera själv blev det andra bullar. Sammantaget kan sägas att det aldrig är tråkigt och ibland är det riktigt bra drag i scenerna. Piranha Part Two: The Spawning rekommenderas varmt.

Topp 10, mest inspirerande originalkomponerade filmmusiken:

 

 

1.       Mulholland Dr. (Angelo Badalamenti)

 

Även om Badalamenti gjort mycket filmmusik förutom musiken till Lynch’s filmer är det just den musiken, det samarbetet, som man minns bäst. Alla känner igen den mörka synthiga känslan i många av deras teman där temat till Twin Peaks är troligtvis det som fastnat hårdast i folks minnen. Vad jag har hört fungerade deras samarbete ofta som så att de satt ner bredvid Badalamentis synth, han och Lynch. Sen berättade Lynch om bilder och känslan i en viss scen. Efter det komponerade Badalamenti musik på plats med Lynch bredvid. Vidare har jag förstått att när Lynch var/är nöjd med något stoppar han för att sen inte ändra en ton. Vad man också vet är ju att Lynch är väldigt intresserad av hela ljuddesignen (han är också ibland krediterad som ljuddesigner). Man märker det tydligt då detta soundtrack, som så många andra soundtrack för Lynch’s filmer, ibland kan definieras mer som ljuddesign än som musik, han gråzonar helt enkelt definitionen och barriärerna. Bara ljudet vid 3.57 (och med scenen i filmen bland det läskigaste som gjorts) i det här stycket skrämmer alltid skiten ur mig och är enligt mig det absolut läskigaste som komponerats för film:

Diner

http://www.youtube.com/watch?v=Ta65V22M05c

Mulholland Drive är en av de filmerna som jag tror hade tappat mest på om musiken försvunnit. Så mycket av känslan i mystiken, skräcken och humorn finns här. Ljudet och musiken är summa summarum oerhört väl integrerat i bilderna. Det är också ett av de soundtrack som bevarar bilderna bäst. Musiken är sällan, i alla fall för mig, så mycket… hela filmen.

 

Mr. Roque / Betty’s Theme

http://www.youtube.com/watch?v=5bSlTDwK0Lk

Den här musiken går fortfarande efter alla år på högvarv i mitt hem som det mest inspirerande i olika former av skapande. Avslutande stycket på soundtracket är mitt favoritstycke komponerat för film, alla kategorier. Det är bara att släcka ner, luta sig tillbaka och maxa förstärkaren.

 

Mulholland Dr. / Love Theme

 

 

 

2.       There Will Be Blood (Jonny Greenwood)

 

Paul Thomas Anderson tog på många sätt med There Will Be Blood ett par steg tillbaka för att kunna gå flera steg framåt när han gjorde den här filmen. There Will Be Blood känns så mycket film med stort F. Den värderar sitt arv med sådan respekt för filmen och dess tradition, inte minst, för musiken. Jag känner tydliga stumfilmsmusikinfluenser mest hela tiden kombinerat med Pendereckiinfluenser när det ska bita i ordentligt i det obehagliga. För visst är musiken obehaglig. Obehaglig på ett sånt där behagligt sätt. Det kryper på en men smeker en på samma gång.

Open Spaces

http://www.youtube.com/watch?v=jx42SWnERTs

P.T. Anderson headhuntade Radioheadgitarristen Jonny Greenwood för att styra upp detta soundtrack. Och vilket genidrag av Anderson. Hur han kände att Greenwood var rätt man med rätt känslighet för just den här filmen skulle jag gärna vilja höra han snacka om men ett genidrag var det vilket som. Genom hela soundtracket är stråkar det centrala, mängder med stråkar och hela känsloregistret finns representerat.

 

 Prospectors Arrive

http://www.youtube.com/watch?v=GccggEtpbtc

 

3.       The Dark Knight (Hanz Zimmer & James Newton Howard)

 

Enligt min mening det bästa soundtracket som producerats i storHollywood, kanske någonsin. Hanz Zimmer toppar sig själv och utvecklar James Newton Howards fina soundtrack från Batman Begins. Musiken är pampig och tar mycket plats, men inte för mycket plats. Första stycket till soundtracket, temat för Jokern, är nådigt häftig. Tydligen ville Zimmer försöka definiera Jokerns karaktär (the sound of anarchy) i en ton. Vi hör den långa utdragna tonen (som egentligen är två), som kommer från en cello, i början av ”Why So Serious?”. Det är också den tonen som återkommer ständigt i de mörkaste partierna av soundtracket när Jokern gör sig påtaglig. Den dras ut precis till bristningsgränsen, men den brister aldrig. Musiken är genomgående, såklart, maffig men känns ändå väldigt känslig. Det är också mörkt, ibland nattsvart. När hjältetemat väl trycker fram är det inte på det där löjligt Hollywoodstorslagna sättet utan det är nästan lite ursäktande och det hålls inte kvar länge innan det mörka väl tar över igen. Riktigt inspirerande. 

 

A Dark Knight (i två delar...)

http://www.youtube.com/watch?v=88fVCneq2Ow&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=-bzOuoTPXDU&feature=related

EXTRA: The Sound of Anarchy. Från extramaterialet på dvd:n:

4.       Blade Runner (Vangelis)

 

Detta blev definitionen om hur framtiden skulle ackompanjeras. Den synthigt drömska känslan i musiken i kombination med reverben och ekot i dialogljudet skapar en sällsynt intressant inramning till världens mest inflytelserika Sci-Fi. Enligt Ridley Scott var Vangelis perfektionistisk ner på frame-per-frame-nivå när han gjorde musiken. Tittar du och verkligen granskar filmen märks det tydligt. Det finns ingen musik som är skönare att lyssna på när du cruisar genom en mörk stadsmiljö medan regnet piskar dig sidlänges.

 

5.       The Fountain (Clint Mansell)

http://www.youtube.com/watch?v=EhRYynBvzuE

 

6.       The Hours (Philip Glass)

http://www.youtube.com/watch?v=ff_bIv4ZK2E

 

7.       2046 (Shigeru Umebayashi)

http://www.youtube.com/watch?v=XxQPtvhLoWE

 

8.       The Terminator (Brad Fiedel)

http://www.youtube.com/watch?v=9wCyZm7_uwU

 

9.       Hero (Tan Dun)

http://www.youtube.com/watch?v=J9DDdNisv2U

 

10.   Revolutionary Road (Thomas Newman)

http://www.youtube.com/watch?v=hoWifeC0UOU

 

Bubblare: The Third Man (Anton Karas), Trois Couleur: Rouge (Zbigniew Preisner), Se7en (Howard Shore), Irreversible (Thomas Bangalter), Taxi Driver (Jerry Goldsmith), C’era una volta il West (Ennio Morricone), Requiem For A Dream (Clint Mansell), A Clockwork Orange (Wendy Carlos), Fargo (Carter Burwell), Donnie Darko (Michael Andrews), The Piano (Michael Nyman), Alien (Jerry Goldsmith)

 

I övrigt: Varför är har Sverige så tråkig historia av egenkomponerad filmmusik? Den är inte bred och den är inte stor.

... går till Låt Den Rätte Komma In som måste vara Sveriges genom tiderna mest prisbelönta film. Om någon annan vet nåt bättre så säg till! Vad jag kollat upp finns det ingen film i Sveriges historia som dragit in 55 priser från festivaler runt om världen (och dessutom har 11 övriga nomineringar). Detta är även on going, den rullar fortfarande runt på festivaler. Senaste året känns det fan som filmen dragit in, tja, nåt pris i veckan sådär.

Vad gäller i världen ligger den också i topp bland förra årets mest prisbelönta filmeri, vad jag hittat ligger bara lättglömda Slumdog Millionaire och oförglömliga The Dark Knight före...

Tomas, kul att världen gillar din film... Rock On!

 

 

 

Skönt att se teatralt, eller snarare ”onedtonat”, skådespel i sin rätta miljö och med sitt rätta manus. Finns det nån svensk långfilmare efter stumfilmstiden förutom bergman som lyckats med det? Framför allt efter att ha sett den hemskt hemska trailern till ”hon-som-gjort-hip-hip-hora”:s nya film prinsessa om nån tjockis man ska tycka synd om men ändå inte, typ. Den verkar bara försöka vara så jävla vardaglig och nedtonad i sitt skådespel och det är så ointressant att jag fan vill söå sönder nån. Är det förövrigt ens lalgigt att döpa en film till ”prinsessa”? Ursäkta min ton efter att ha hört larry david spy galla över allt och alla i en och en halv timme, man blir inte så pepp på livet, men pepp på film! Ens tankar är något cyniskt ultraspeedade. Jag vet inte när jag senast skrattade så mycket i en biostol senast. Kanske går för lite på komedier på bio? Blir roliga filmer även de roligare på bio precis som schyssta acionrullar med grymt ljud blir fetare på bio? Va skönt det va med en, faktiskt, vuxen publik som satt och höll käften och tittade på filmen. Inte som sist när vi var på drag me to hell när jag och min vän skrattade oss genom filmen medan kidsen försökte övertyga sig själva om och om igen om att det här faktiskt var en skräckfilm genom att hetsa upp varandra med det ena bu-skräck-skriket efter det andra. Va peppad man blev att skriva rapp dialogfilm. Ganska träffsäker grej från hon i nöjsguiden som skrev att man skulle kunna tro att det va en tjugo-nånting-filmskolesnubbe som skrivit ett kvasiintelligent manus typ, det är det faktiskt. Men ett underhållande sådant! Det är en grej att skriva, det är en annan att göra film av det. Larry david kändes mer allen än david, vet inte riktigt va jag tycker om det. Även om filmen är nästan bara david, som i att han är i bild väldigt mycket, har allen ändå lyckats med att få david att bli mer allen än david. Det är inte david från curb man ser, det är allentypen från annie hall som går runt och babblar. Skönt att den inte va så gubbsjuk, man blev änna orolig där ett tag att det skulle va en känsla av gubbrättfärdigande (vet inte varför egentligen men det kändes lite så…) från allens sida på något sätt med det som man vet från hans love life, men icke och gott va väl det. Men att det gick som det gick i filmen, är det medvetenheten som slår till, skulle publiken inte köpa det om det faktiskt blev de två, hade det varit för mycket allen eller bara inte rätt för historien? Lite kul också att rachel wood också har en mycket äldre snubbe, marilyn manson är väl typ 20 år äldre, eller är de fortfarande ihop? Så skönt det är med människor som gör vardagliga saker på film, äter, borstar tänderna etc. det är så lite sånt i svensk film, tror det va staffan som snackade om det nån gång att det inte fanns svenska iflmer längre där folk bara gör såna grejer som vi faktiskt gör till vardags, behovsgrejer. Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till evan woods skådespel, det är nog det sämsta med filmen, eller hela hennes karaktär överhuvudtaget egentligen, hur den är skriven också… den är väl sådär, lite missanpassad på FEL sätt så att säga. Okej, jag är fan ingen litteraturkritiker och hängde inte alltid med i kulturskämtland, men Heart of Darkness, kom igen nu folks! Det kan inte bara vara en folkhögskoleelev som tycker DET är kul... Haha, helt sjukt egentligen att det är så mycket one-liners genom hela jävla filmen. Punchline efter punchline. Varför köper man det? Aah, sen musiken… så gött, skaffa soundtracket!

Listor gillar vi, här är ännu en...

1:    The Texas Chainsaw Massacre (Motorsågsmassakern, Tobe Hooper, USA, 1974)

Aldrig har väl en familj varit mer uppfuckad än den läskigaste (men också den roligaste) av dem alla. Här har vi allt: Sinnessjuk hierarki med stackars Leatherface på botten som en hunsad köttslav. Våld,  kannibalism, isolering, antydan till inavel. Ja, listan går att göra längre…

 

 

 

 

2:    Der Siebente Kontinent (Den Sjunde Kontinenten, Michael Haneke, Österrike, 1989 )

Egentligen skulle man kunna ta med flera filmer av Haneke på den här listan då hans dissekering av det europeiska livet, och framför allt familjelivet, genomsyrar flera av hans filmer. Dock har aldrig familjen varit lika central som här. Ingen vill vara som dem, ändå är vi alla på ett sätt eller flera, precis som dem. Tydligt och fruktansvärt läskigt hur vi lever våra liv…

 

 

 

3:    Festen (Thomas Vinterberg, Danmark, 1998)

Kanske den roligaste och läskigaste överklassfamiljen på film. Även om det finns otroligt mycket att hämta är ändå incest, med alla dess konsekvenser, det centrala…

 

 

 

4:    Fanny och Alexander (Ingmar Bergman, Sverige, 1984)

Tätt efter Festen som bästa överklassfamilj på film. Släktkrönika där inte många människor kan ha någon form av vettig relation till den andre. Det kryllar om känslomässigt störda personligheter. Man älskar att hata dem och hatar att älska dem…

 

 

 

5:     Idioterne (Idioterna, Lars von Trier, Danmark, 1998)

Här kommer definitionen av familj på fråga. Det är ett kollektiv, jag säger att de lever och vill leva som en familj. De försöker också bete sig som cp:n. De ligger också med varandra. Det går inte så bra, framför allt inte när den sjukaste av dem alla är den som styr det hele…

 

 

 

6:     Boogie Nights (Paul Thomas Anderson, USA, 1997)

Paul Thomas Andersons historia om ett sorts kollektiv där man gör porrfilm tillsammans. Fast det hela börjar mer och mer likna en familj. Relationerna blir bara sjukare och sjukare ju längre det går…

 

 

 

7:   The Godfather part II (Gudfadern del II, Francis Ford Coppola, USA, 1974)

Även om familjen var ganska skruvad innan Michael tog over i första delen skruvas familjedramat ett par varv i tvåan. Han vill så mycket men allt går åt helvete. Våld, våld, pengar, makt och mera våld…

 

 

 

8:     Magnolia (Paul Thomas Anderson, USA, 1999)

P.T. Anderson fortsätter med familjen som subtema. Här är det flera familjer med godbitar som: Antydan till incest. Uppfuckad far/förlorad son-relation med en sorts styvmamma med i smeten. Pengakåt skådisfarsa som inte direkt sätter sin son i första hand…

 

 

 

9:     The Shining (Stanley Kubrick, USA, 1980)

Gulliga Svensson-familjen är egentligen inte så gullig och ingenting blir bättre av isoleringen på The Overlook Hotel…

 

 

 

10:   Tillsammans (Lukas Moodysson, Sverige, 2000)

Återigen kollektivet som vill vara en familj men det blir bara en sjuk familj…

 

 

 

 

Bubblare: Lolita, The Squid And The Whale, The Royal Tenenbaums, Kvarteret Korpen, Kunsten At Græde I Kor (Konsten Att Gråta I Kör), All filmad tragedi av Shakespeare.