Feature Needs Shades

Det är något som de allra flesta filmautörer söker. Men det finns en viktig nyans i det där. Kontroll i sitt eget universum. Kontroll i sin egen värld som likagärna kan innebära totalt kaos (tänk Kusturica) men som är ett skapat kaos som ska vara där, anpassat till denna filmen. Man har skapat liv. Livet finns där, charmen finns där, man har skapat nåt eget. Tagit med sig visionen, byggt allt kring den där alldeles egna premissen och förhoppningsvis skapat intressant liv.

Ta George Lucas som exempel. Mannen har byggt ett av de mest intressanta filmuniversum i historien, Star Wars-världen. Dock har han i sitt filmskapande, i sin kärlek för det digitala och i strävan mot den totala kontrollen tappat känslan för känsla. Se på utvecklingen från första Star Wars-filmen till den senaste helt animerade The Clone Wars. Den totala kontrollen är maximerad till en filmisk osund nivå där man lämnas med noll charm och mänskligt intresse. Det är bara teknik, bara universum, inget att ta på. Den utvecklingen (en destruktiv sådan anser jag) har ju funnits redan från början men nu nått sin kulmen. Han har inte längre skapat liv.

Jag har alltid tyckt, som Bergman, att "... konst är ingen demokratisk process...". Men i autörens vision måste man alltid tänka på att det är liv du ska skapa på vita duken. Den totala kontrollen och visionen måste innehålla just det, liv. Fast vad är det, egentligen?

Jan Söderqvist på SvD är en dålig recensent. Så va det sagt. Att recensioner är subjektivt tyckande och bör betraktas därefter är fakta. Men man kan också likagärna tycka så mycket man vill om tyckandet. Jag tycker Jan Söderqvists recension av The Dark Knight var den sämsta recension jag någonsin läst. Visst, jag är personligen ett stort fan av den nya Batman-filmen och hade kanske inte irriterat mig så mycket om jag inte gillat filmen men när jag läser Söderqvists recension blir jag direkt ledsen.


Han har ingen bredd på recensionen, hela texten kan sammanfattas med att han forsöker forklara Jokerns psyke, hans relation till Batman och hur Batmankaraktären utvecklas. Grejen är verkligen inte att det finns ont om plats, snarare tvärtom. Det är någon form av "käraktarsrecension" som dessutom känns slarvigt nedkladdat som om han haft bråttom till deadline och inte missat morgonkaffet. Han ägnar historien och actionsekvenserna två meningar som om detta nog ska ge läsaren någon uppfattning om detsamma Det finns inte en rad, inte ett ord om vare sig musik, foto eller regi. Han berättar heller ingenting om de övriga skådespelare i det stora ensemble filmen har.

Detta är ju inget nytt i sig, s.k. seriösa tidnignar som skriver oseriös skit men man frågar sig ändå... vad är det som händer? Har det blivit så tråkigt att ta något på allvar?

Rikta ert intresse istället åt någon som kan recensera film, Mats Johnson på GP. Jaja, nu var det ju himla lägligt att Mats ger The Dark Knight en femma men läs någon annan av de längre recensioner han har skrivit så marker ni skillnaden. Detsamma gäller för Jan, läs något annat han skriver så märker ni. Jan har en sällsynt formåga att språkligt försöka så mycket men säga så lite. Deras två recensioner på The Dark Knight tycker jag ändå står sig bra som jämförelse mellan en bra och dålig recension. Mats kan pa ett seriöst och intressant sätt ge dig en helhetsbild av vad filmen är och sen tycka något om detsamma.


Om bra film ska ge dig ett helhetsintryck av alla dess komponenter sa ska väl en recension i en seriös svensk dagstidning kunna formedla ett tycke om just helheten, inte nåt jävla intetsägande tonårspladder.

Jan Söderqvist, väntar med spänning på din nästa text.

Med risk för att det här är en våt pojkdrömshyllning kan jag också varna känsliga läsare för att så är fallet.


Jag tycker The Dark Knight är en av de bästa actionfilmerna som gjorts. Som så många andra bra genrefilmer (om vi nu utgår från att Dark Knight är en sådan) utmanar den sin genre och tänjer på de filmiska gränserna. Det jag dock funderar på efer att ha sett filmen är de tunga frågorna om vår tid som filmen ställer.

Bara rent tekniskt är det ett mästerverk. Det är bett i varje actionsekvens och man kan tydligt se var de största influenserna på just det filmtekniska har kommit från: Heat (Nolan har också själv påstått att Heat är bland de större influenserna när han gjorde Dark Knight). Heat har flaggan högt i actionhistorien med sin bitande realism och sitt minimalistiska ljudspår. Dark Knight har tagit de här influenserna och dragit det hela ett par steg till. Mest tydligt är det vid bankrånet i inledningen av filmen och vid den stora biljaktsekvensen (om man nu kan kalla det biljakt med tanke på vilka typ av fordon som är inblandade). Lägg märke till hur nedtonad ljudspåret är vid jaktsekvensen, musiken är helt borta och det är allmänt väldigt tyst. Man får känslan av att målet hela tiden har varit att skala bort och lyfta fram de intressanta och väsentliga ljuden. Ett filmtänk som inte är nytt men det är en klar utveckling i den här världen, för den här typen av filmer. En annan intressant jämförelse är våldsskildringen. Om Heat var en våldsam och blodig film så är det faktiskt så att det inte visas något synligt blod i hela Dark Knight. Det är ändå på något sätt imponerande. I båda filmerna känns våldet på riktigt inom sitt universum och säga vad man vill om att det inte finns något blod i Dark Knight (såklart för att göra filmen tillgänglig för en större publik), våldet biter ändå tag och i kombination med budskap och tema ger våldet i Dark Knight ett läskigt bestående intryck. Vidare är det bara att konstatera att fotot, klippning, stunts osv. är perfekt ihopvävda i denna actionmelodi.

Nolan har ju redan från första filmen i sin nya Batman-serie velat skapa en känsla av realism fast det ändå handlar om seriefigurer. Det som gör det här möjligt är att alla personer i Batmanvärlden i grund och botten faktiskt bara är människor, människor utan superhjältekrafter. Jag tycker han lyckades bra i första filmen men The Dark Knight har inte den sentimentala touchen som Batman Begins hade och nu när man har etablerat sitt nya Batmanuniversum slipper vi alla förklaringar som första filmen drevs utav. Det känns friare, som att första filmen var en startsträcka för att nu kunna utforska och verkligen göra något nytt med den här filmiska världen. Sen innehåller Dark Knight också den där riktiga skurken som man så saknade från Batman Begins.

Vad har inte sagts om Heath Ledgers rolltolkning? Jag vet inte. Den är bara fantastisk. Det som han lyckas med är att hitta det i karaktären som gör honom precis så läskig men också så rolig som The Joker ska vara, allt inom ramen för Nolans realism. De två hade tydligen träffats när Ledger blev tillfrågad om han ville spela rollen och direkt varit överens hur den här karaktären skulle se ut för den här världen. Som med det mesta i Dark Knight är det en ny dimension för villains i seriefigursfilmer.

Kvar är det som jag tycker är mest intressant med Dark Knight, frågorna den ställer. Även om The Joker är en seriefigur så är han i The Dark Knight mer en verklig terrorist än en tecknad skisskaraktär. Terroristtemat ligger som en smog över hela filmen (se bara på bilden ovan och känn på World Trade Center-kopplingen). Skurkar utan motiv har vi sett förr men frågorna som Nolan ställer känns hyperaktuella för det terrorinfluerade 2000-tal vi lever i:

Hur bekämpar vi dessa psyken?
Vad har vi faktiskt för möjligheter eller för alternativ att ta till när man möter en människa utan motiv eller respekt för liv, oavsett om det är ens eget eller andras?
I vilket sammanhang kan övervakningsutvecklingen användas rättmätigt?

Hela filmen är egentligen en mörk komplex gråzon av det goda och onda. Med andra ord nåt helt annat än vad en Batmanfilm någonsin varit...