Inspirerande regissörers något bortglömda långfilmsdebuter... del 1
Tänkte att jag skulle starta en ny följetång. Inspirerande regissörers något bortglömda långfilmsdebuter.
Först ut: James Camerons klassiska Piranha Part Two: The Spawning
Det märktes tidigt i Camerons karriär att han gillar uppföljare, och att han gillar Alien. Piranha Part Two: The Spawning är Alien ihopkokt med en mjukporrvariant av Jaws. Produkten blir i mångt och mycket en klassisk B-skräckis. Den är kul på det där ”jag-skrattar-åt-det-för-att-suger”-kul men ibland är den spännande och allmänt… bra. Känn bara på taglinen: The Terror Is Back....But This Time It Flies!
Handling i korthet: Vid en karibisk ö har ett amerikanskt lastfartyg sjunkit under mystiska omständigheter. På skeppet fanns en märklig last i form ett gäng muterade pirayor (som kan flyga!) vilka nu är lösa och börjar döda folk på löpande band.
Alien ja. Det är väldigt mycket Alien. Pirayornas hela överkropp ser exakt ut och rör sig likadant som Alienmonstret i bäbisform. Ibland blir det nästan löjligt. I en scen har en piraya gömt sig i ett liks mage för att sen flygande komma ur och käka upp en sjuksköterska… (jag kan inte riktigt släppa det här) Vidare har vi kvinnan i huvudrollen, hon är praktiskt taget en Ripley. När man ser Camerons debut känns det föga oväntat att han några år senare skulle göra en uppföljare till Scotts klassiker. Vidare i rollistan hittar vi också Lance Henriksen, som ju spelar droiden Bishop i Aliens. Undrar vad producenterna för Alien tycker om Piranha Part Two: The Spawning?
Av typiska inslag i Camerons filmer kan man hitta trademarks redan här:
- Vatten som något mystiskt och läskigt i en central funktion.
- Abrupt och effektiv klippningsteknik.
- Klaustrofobisk känsla i skrämmande effektsyfte.
- Mördarantagonist utan samvete.
- Karaktärsupplägget, med den starka kvinnliga hjältinnan i centrum omgiven av ett blandat team inkluderande både bromsande idioter och intelligenta pådrivare.
Musiken är riktigt schysst. I förtexterna (som för övrgit är rätt snygga men ser ut som hämtade ur en Bondtilm från sent 60-tal snarare än en Cameronfilm från tidigt 80-tal) presenteras huvudtemat som börjar lite mysläskigt med tryckande stråkar för att mer och mer gå över till ett regelrätt porrbeat. Medan jag skriver det här ser jag nu på imdb att kompositören Stelvio Cipriani (här krediterad som Steve Powder) även gjort musik till porrfilmer. Det gör inte musiken sämre för det, men det förklarar en del.
Mjukporrsinslagen är kanske det läskigaste (och roligaste) i hela filmen. De är lite jämnt fördelade under den första halvtimmen och inklippta på ett strategiskt vis så att när publiken börjar förstå att den här lökiga storyn inte håller, då klipper de in lite boobies och visar omotiverat mycket vobblande fläsk under vatten. Det är som om producenterna ville ha lite Tutti-Frutti-inslag innan mördarmaskinerna kommit igång på fullaste allvar.
En kvarstående känsla är ändå att Cameron är den som skött sitt jobb bäst i den här filmen. Då han inte producerade är det inte han som styrt ihop hela produktionsteamet. Skådespelet är (som det ska va....) bitvis lågvatten beyond thunderdome men jag tror faktiskt inte Cameron hade så mycket att säga till om i den här produktionen. När han i framtiden väl började producera själv blev det andra bullar. Sammantaget kan sägas att det aldrig är tråkigt och ibland är det riktigt bra drag i scenerna. Piranha Part Two: The Spawning rekommenderas varmt.
