Feature Needs Shades

En svensk Cassavetes?

"Individen i förhållande till kollektivet, miljöer dräktiga av liv, dofter och kulörer. Verklighetsproblem, inte filmproblem, en dialog som inte är skriven utan som känns talad, en verklighet som inte är konstruerad men som känns studerad."

Varför är vi så rädda för allvaret? Ur allvaret kommer komik brukar jag säga. Nej det brukar jag inte säga men jag säger det nu för jag kom på det nu. Det hör egentligen ihop med att någon som försöker vara rolig är fan aldrig rolig. Människor som är genuint roliga brukar väldigt ofta inte vara rädd för allvaret. Rädda för motsatsen, rädda för att bli tagna på allvar. Man förstår skillnaden, man förstår vad allvar betyder. Svensk film förstår just nu inte vad allvar betyder. Ytliga komedier utan någon som helst substans som du glömmer på två sekunder utgör stommen. Inga riktiga komiker. Inget riktigt allvar. Ingenting.

Jag har inte skrivit på länge men för den minimala skara människor som faktiskt läser det här kan jag säga att jag bara varit slapp? nothing else to it.

Jag såg John Cassavetes rent mästerliga A Woman Under The Influence igår kväll på SVT. Film på TV är inte ofta jag ser, men när denna film som jag länge velat se gick var jag tvungen att bänka mig. Och vilken film sen. Den fick mig att tänka, som alla bra filmer. Mest på att Sverige sedan Widerberg gick bort inte varit i närheten av den intensiteten och det allvaret i bilderna. Jag ser stora likheter mellan Bo Widerberg och John Cassavetes. Cassavetes må ha en mer utpräglad independentstil på sina filmer, han var en stor frontfigur för den amerikanska varitérörelsen på 70-talet (och han dog 1989, alldeles för tidigt). Men som jag ser det är det just allvaret de har gemensamt. Allvaret i visionerna. Det riktiga allvaret. Det intressanta allvaret. De tar människor på allvar och framför allt så tar de filmmediet på allvar. Deras filmer är aldrig tråkiga, tvärtom högintressanta och ständigt aktuella. De är ofta sparsamma med humor men intresset ligger där konstant. Något sådant finns inte i svensk film idag. Farväl Falkenberg var den film där jag senast kände något liknande och den kändes ändå långt ifrån Widerbergs intensitet. Både Cassavetes och Widerberg förstod att film handlar om människor. Det känns som den verkliga utgångspunkten i deras filmer. Människor. Filmerna handlar konsekvent om människor.

Citatet i början är ett utdrag ur Widerbergs fantastiska filmvision som han skrev 1962. Sammantaget handlar skriften om att svensk film saknar angelägenhet. Att den saknar aktualitet och att svensk film inte handlar om människor. Han menade också på att den då nya tekniken banade väg för att folk KUNDE göra film till höger och vänster men inte fan blev det bättre för det. Det saknades idéer och där går inte annat än att hålla med honom och sucka för hur aktuellt det är än i dag. Jag håller personligen inte med honom på alla punkter. Widerberg ville inte betrakta film som konst, jag tycker vi är i ett läge idag där vi bör betrakta film som konst och utveckla därefter. Men när Widerberg börjar snacka om att film ska handla om människor, om aktuella ämnen och kännas på riktigt... där är jag helt med honom. Ser man rent krasst på det så är det ändå så när allt kommer omkring att skiter folk fullständigt i budskapet i dina filmer. De kan mycket väl också skita i handlingen. Det som man minns och det som man känner, det är människor. Karaktärer. Det förstod Widerberg och det förstod Cassavetes likaså.

Varför är vi så rädda för allvaret här i lilla Sverige? Det var vi inte förr. Går vi in i en ny sorts pilsnerfilmsera för att dölja den tunga vardagen? Är verkligen vårt samhälle så jävla deppigt? Man brukar säga att konsten speglar samhället fast det intressanta är att det gäller inte direkt annan svensk konst som t.ex. musikindustrin. Den blomstrar med kreativitet och där ligger vi långt fram i Europa. Vår filmindustri ligger ljusår efter. Vi måste våga vara allvarliga på riktigt igen. Om man vågar vara det, se bara hur bra det gick för Jesper Ganslandt.

Riktigt allvar, riktiga filmer.

PS. Har någon sett trailern för Hannes Holms nya film Under Och Älskad Av Alla (och på jobbet går det också bra)? Jag våndas och hyser förakt mitt herrskap. DS.