Feature Needs Shades

Svenska filmklimatet är sannerligen intressant. Kritiker törstar så efter tänkvärd intressant och s.k. intelligent film att de är villiga att krama sönder varje liten film som har någon form av substans att komma med. Jag tänker nu framför allt på hur en nästan enig kritikerkår höjde flaggan och vinkade in Hata Göteborg som årets mer eller mindre bästa film (om man nu skall tro majoriteten av hur kritiker har ställt sig till svenska filmer under årets lopp).

Jag såg filmen häromdan. Vill inte påstå att det är en dålig film. Det vill jag verkligen inte. Jag håller dock inte med min kära överanalyserande vän som jag såg den med i hans tro om att regissör Lillhonga skulle ha gjort filmen fullt medveten om hur stereotypa hans karaktärer är och hur förutsägbart hela scenariot i filmen egentligen är. Min vän menar på att Lillhonga gjorde filmen som en sorts drivelse med just stereotyper och klyschor. Klyschor va det ja. Den fria mannen från "främmande land" (här: Göteborg). Familjeförhållandena. Sport möter kultur. Voice Overn som inte tillför något annat än här ett enkelt knep för att slippa berätta historien i bilder. Listan kan bli en lång sådan...

Det finns någon sorts märklig stämning över filmen som om den inte riktigt vet vad den vill. Hur den ska förhålla sig till hela scenariot. Det finns en sensmoral, oh ja, det gör det. Men jag får känslan av att Lillhonga inte riktigt varit hundra på vilken typ av film han ville göra när han gjorde den. Som ett litet kul projekt för att visa på att det går att göra billig film eller faktiskt, en satir över filmklyschor och stereotyper som också vill visa på hur det är att vara ung vilsen man i en svensk småstad idag (något som Farväl Falkenberg lyckades fint med, där slutar också de möjliga likheterna mellan dessa filmer)!? Min vän lutar åt det andra. Jag lutar mer åt det första. Men jag lutar också mot tron om att Lillhonga blev helt överväldigad över den fina kritiken när filmen kom. Något som tycks förena nya svenska filmskapare idag när det väl händer. Det är såklart fint med blyghet i framgången men när ibland för jag känslan av att man inte vet på vilket ben man skall stå när man ser tillbaka på sin egen film.

Var tog kompromisslösheten vägen inför din vision och därmed också känslan av att du faktiskt gjort en bra film när du väl har den i helhet framför dig!?



Autörer autörer autörer...

Visst hade det varit roligt med en ny svensk regissör som inte behövde dölja att han eller hon bryr sig om vad kritiker tyckte bakom ett cyniskt skal utan en person som genuint nog (!) FAKTISKT INTE bryr sig. Haha, tro mig, jag är inte den personen. Man förstår dem verkligen med ett klimat idag som ser ut som så att misslyckas du på första försöket får du mer eller mindre inte en chans till. Klimatet föder osäkerhet men jag tror att den enskilda människan måste slå sig fri genom detta hemska nät och visa vägen. Vart kom vi då med Hata Göteborg. Jo. Uppgivenhet. Uppgivenhet i att vi faktiskt inte kan säga ifrån och mena på att det mediokra är just mediokert och inte mästerligt. Vi har istället kramkalas runt ett litet bord gjort av DV-band för inga pengar där alla förenas i en ovisshet om vad som egentligen har hänt här i detta kulturland.

Hata Göteborg är trots allt en underhållande film. Se den för det! Gå sen och se Du Levande och upplev något filmiskt utöver det vanliga.

Älska Göteborg.
Hata Jantelagspesten.