Musiken
Topp 10, mest inspirerande originalkomponerade filmmusiken:
1. Mulholland Dr. (Angelo Badalamenti)
Även om Badalamenti gjort mycket filmmusik förutom musiken till Lynch’s filmer är det just den musiken, det samarbetet, som man minns bäst. Alla känner igen den mörka synthiga känslan i många av deras teman där temat till Twin Peaks är troligtvis det som fastnat hårdast i folks minnen. Vad jag har hört fungerade deras samarbete ofta som så att de satt ner bredvid Badalamentis synth, han och Lynch. Sen berättade Lynch om bilder och känslan i en viss scen. Efter det komponerade Badalamenti musik på plats med Lynch bredvid. Vidare har jag förstått att när Lynch var/är nöjd med något stoppar han för att sen inte ändra en ton. Vad man också vet är ju att Lynch är väldigt intresserad av hela ljuddesignen (han är också ibland krediterad som ljuddesigner). Man märker det tydligt då detta soundtrack, som så många andra soundtrack för Lynch’s filmer, ibland kan definieras mer som ljuddesign än som musik, han gråzonar helt enkelt definitionen och barriärerna. Bara ljudet vid 3.57 (och med scenen i filmen bland det läskigaste som gjorts) i det här stycket skrämmer alltid skiten ur mig och är enligt mig det absolut läskigaste som komponerats för film:
Diner
http://www.youtube.com/watch?v=Ta65V22M05c
Mulholland Drive är en av de filmerna som jag tror hade tappat mest på om musiken försvunnit. Så mycket av känslan i mystiken, skräcken och humorn finns här. Ljudet och musiken är summa summarum oerhört väl integrerat i bilderna. Det är också ett av de soundtrack som bevarar bilderna bäst. Musiken är sällan, i alla fall för mig, så mycket… hela filmen.
Mr. Roque / Betty’s Theme
http://www.youtube.com/watch?v=5bSlTDwK0Lk
Den här musiken går fortfarande efter alla år på högvarv i mitt hem som det mest inspirerande i olika former av skapande. Avslutande stycket på soundtracket är mitt favoritstycke komponerat för film, alla kategorier. Det är bara att släcka ner, luta sig tillbaka och maxa förstärkaren.
Mulholland Dr. / Love Theme
2. There Will Be Blood (Jonny Greenwood)
Paul Thomas Anderson tog på många sätt med There Will Be Blood ett par steg tillbaka för att kunna gå flera steg framåt när han gjorde den här filmen. There Will Be Blood känns så mycket film med stort F. Den värderar sitt arv med sådan respekt för filmen och dess tradition, inte minst, för musiken. Jag känner tydliga stumfilmsmusikinfluenser mest hela tiden kombinerat med Pendereckiinfluenser när det ska bita i ordentligt i det obehagliga. För visst är musiken obehaglig. Obehaglig på ett sånt där behagligt sätt. Det kryper på en men smeker en på samma gång.
Open Spaces
http://www.youtube.com/watch?v=jx42SWnERTs
P.T. Anderson headhuntade Radioheadgitarristen Jonny Greenwood för att styra upp detta soundtrack. Och vilket genidrag av Anderson. Hur han kände att Greenwood var rätt man med rätt känslighet för just den här filmen skulle jag gärna vilja höra han snacka om men ett genidrag var det vilket som. Genom hela soundtracket är stråkar det centrala, mängder med stråkar och hela känsloregistret finns representerat.
Prospectors Arrive
http://www.youtube.com/watch?v=GccggEtpbtc
3. The Dark Knight (Hanz Zimmer & James Newton Howard)
Enligt min mening det bästa soundtracket som producerats i storHollywood, kanske någonsin. Hanz Zimmer toppar sig själv och utvecklar James Newton Howards fina soundtrack från Batman Begins. Musiken är pampig och tar mycket plats, men inte för mycket plats. Första stycket till soundtracket, temat för Jokern, är nådigt häftig. Tydligen ville Zimmer försöka definiera Jokerns karaktär (the sound of anarchy) i en ton. Vi hör den långa utdragna tonen (som egentligen är två), som kommer från en cello, i början av ”Why So Serious?”. Det är också den tonen som återkommer ständigt i de mörkaste partierna av soundtracket när Jokern gör sig påtaglig. Den dras ut precis till bristningsgränsen, men den brister aldrig. Musiken är genomgående, såklart, maffig men känns ändå väldigt känslig. Det är också mörkt, ibland nattsvart. När hjältetemat väl trycker fram är det inte på det där löjligt Hollywoodstorslagna sättet utan det är nästan lite ursäktande och det hålls inte kvar länge innan det mörka väl tar över igen. Riktigt inspirerande.
A Dark Knight (i två delar...)
http://www.youtube.com/watch?v=88fVCneq2Ow&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=-bzOuoTPXDU&feature=related
EXTRA: The Sound of Anarchy. Från extramaterialet på dvd:n:
4. Blade Runner (Vangelis)
Detta blev definitionen om hur framtiden skulle ackompanjeras. Den synthigt drömska känslan i musiken i kombination med reverben och ekot i dialogljudet skapar en sällsynt intressant inramning till världens mest inflytelserika Sci-Fi. Enligt Ridley Scott var Vangelis perfektionistisk ner på frame-per-frame-nivå när han gjorde musiken. Tittar du och verkligen granskar filmen märks det tydligt. Det finns ingen musik som är skönare att lyssna på när du cruisar genom en mörk stadsmiljö medan regnet piskar dig sidlänges.
5. The Fountain (Clint Mansell)
http://www.youtube.com/watch?v=EhRYynBvzuE
6. The Hours (Philip Glass)
http://www.youtube.com/watch?v=ff_bIv4ZK2E
7. 2046 (Shigeru Umebayashi)
http://www.youtube.com/watch?v=XxQPtvhLoWE
8. The Terminator (Brad Fiedel)
http://www.youtube.com/watch?v=9wCyZm7_uwU
9. Hero (Tan Dun)
http://www.youtube.com/watch?v=J9DDdNisv2U
10. Revolutionary Road (Thomas Newman)
http://www.youtube.com/watch?v=hoWifeC0UOU
Bubblare: The Third Man (Anton Karas), Trois Couleur: Rouge (Zbigniew Preisner), Se7en (Howard Shore), Irreversible (Thomas Bangalter), Taxi Driver (Jerry Goldsmith), C’era una volta il West (Ennio Morricone), Requiem For A Dream (Clint Mansell), A Clockwork Orange (Wendy Carlos), Fargo (Carter Burwell), Donnie Darko (Michael Andrews), The Piano (Michael Nyman), Alien (Jerry Goldsmith)
I övrigt: Varför är har Sverige så tråkig historia av egenkomponerad filmmusik? Den är inte bred och den är inte stor.
