Feature Needs Shades

Jag börjar skriva den här bloggen i ett och mycket enkelt syfte: Att analysera och diskutera film. Både internationell och nationell film. Av tönt, för töntar, och alla andra givetvis. Det finns ingen speciell precisering utan det är filmen som sådan som analyseras, eller ja, om man nu vill kalla det analys vet jag inte, låter så överdrivet. Diskuteras kan man ju heller egentligen inte skriva kom jag på nu. Jag diskuterar inte med någon, möjligen med mig själv men det funkar inte riktigt i ordets sanna mening. Det funkr ju kanske om någon läser den här skiten och skriver ett inlägg vilket känns högst osannolikt. Well well. Jag skriver om film helt enkelt. Där har vi det, syftet är alltså att: Skriva om film. Punkt.

Jag personligen är smått manisk filmintresserad, snittar nån film per dag, nu på sommaren kommer troligtvis snittet höjas med tanke på fritidens intrång på vardagstristessens tvång och stress. Jag gör också en del film på seriös hobbynivå samt skriver manus när tillfällen ges och inspirationen flödar, vilket händer ibland. Kom precis på att det hade vart schysst att ha som mål att faktiskt se en film om dagen och diskutera just den filmen samt andra vidareutvecklingar här på bloggen. Det kan man ha som mål, God knows att det inte kommer hända, men man vet aldrig. Jag vet för det mesta inte i alla fall och skönt är väl det. Kanske lite segt att ha ett mål med sin blogg.

Har kommit in i lite av en moderna klassiker-era nu under tidig sommarperiod. Hade en Tom Tykwer-period för ett litet tag sen. Har fortfarande ett par av hans filmer kvar att se. Är djupt imponerad av den mannens förmåga att utnyttja filmmediets alla möjligheter. Jag vet efter att ha sett dokumentären om honom som gick på SVT för ett tag sedan att han älskar något som faller i bild (gärna i slow-motion, något som återkommer i de flesta av hans filmer) och att det någonstans skulle kunna definiera hans vision inom filmen, han anser att film handlar om rörelse. Det är på många sätt sant även om det går att vända på det och skapa effekt genom att just INTE använda sig av rörelse i ett rörelsemedie. Well well, i alla fall, Tom älskar rörelse och det märker man sannerligen i hans filmer, kameran och människor tycks konstant röra sig och med det är det så befriande att se hans filmer. De är så fräscha och sådan ren underhållning, underhållning med stor substans. Jag blev t.ex. mäkta impad av djupet och de smått chockerande slutscenerna i Parfymen. Parfymen ja, jävla bra film för övrigt. Kul att författaren Patrick Süskinds skrev filmsatiren Rossini baserad på sina erfarenheter med producenten Berndt Eichinger under perioden när Süskind hade skrivit sin bästsäljande roman men vägrade ge upp rättigheterna för den till ett filmprojekt. Berndt Eichinger som kom att bli den producent som till slut fick göra filmen. Men fan, nu kom jag offtrack? just det, moderna klassiker ja. Jag såg Once Upon A Time In America för några dagar sedan. Helt fantastisk film, på alla sätt och vis. Så fruktansvärt hur produktionsbolaget slaktade filmen och klippte ner den till dryga två timmar när den släpptes i USA, detta efter att de inte varit nöjda med Leones fyratimmarsversion. Som så ofta har produktionsbolagen helt fel vad gäller kvalitén på den filmiska gestaltningen. Otroligt hur fyra timmar bara flög förbi sådär utan vidare, och hur en sådan film kan sluta som den faktiskt gör? ska såklart inte avslöja något men ett intressant slut är det, på många sätt. En sån kvalitéfilm, rakt igenom, ett sådant genomfört filmhantverk värdig ett avslut på hans karriär.

Såg också Unforgiven i samma veva, inte så bra som jag hade hoppats. Okej, missförstå mig rätt här nu. Grym film, verkligen. Hade ändå högre förväntningar när man i flera år läst om denna banbrytande western som slagit knock på filmvärlden. Njae, inte så mycket knock, mer som en relativt hård vänsterkrok. Fantastiskt slut dock.



Jag ställer mig ofta frågan om produktionsbolagen är vad som är fel med svensk film just nu (förutom den förpestande jantelagen såklart som alltid ligger där som ett svart moln över filmsverige, återkommer till den någon gång). Om kvalitén faktiskt finns där ute men bolagen är för fega på att våga satsa på de verkliga talangerna. Se på kvalitésuccéer som t.ex. Farväl Falkenberg och Darling. De kommer från en värld utanför de stora bolagen. Cissi Elwin (vd för Svenska Filminstitutet) menar ju på att det är en myt att det florerar bra svenska manus på marknaden. Underförstått: folk har helt enkelt inte talang nog att göra film for the big shots. Ändå klämmer bolagen ur sig massa skitfilmer trots att independentfilmsverige faktiskt är de som levererar. Memfis och Filmlance verkar vara de bolagen som faktiskt vill satsa på nya förmågor. Martin Munthe (Camp Slaughter, Stinger etc.) är inget större fan av SFI och när jag läste hans blogg (http://munthe.blogspot.com/2007/05/organisationsplaner.html) kände jag bara: fuck yeah! Sverige behöver fler folk som honom, jag har personligen inte sett hans filmer men ska verkligen göra det. Rock on Martin och fortsätt göra filmer i din stil (är han en svensk Eli Roth?). Kvalitén ligger inte i att alla kritiker skriker whohoo men att man vågar göra något annorlunda i ett jantelagsförpestat land (där kom det, fast i liten form sådär lite i förbifarten). Autörerna ska få mer utrymme!!

Vad tycker man egentligen om att institutet nu ska börja satsa på mindre och dyrare projekt!? Det gynnar förhoppningsvis Sverige som filmland men det gynnar inte den lilla filmaren, dock har ju SFI egentligen aldrig satsat på nya förmågor som istället tagit andra vägar... svårt svårt. Moodyssons nya projekt är väl svensk storfilms framtid efter att Roy Andersson med all sannolikhet nu lägger av efter Du Levande. Moodyssons film kostar 70 mille men jag tvivlar inte en sekund på att det kommer att bli en skitbra film. Ryktena säger att manuset ska vara hur bra som helst. På engelska också, bra, von Trier som inspirerar kanske? Med det tar kanske hans internationella karriär faktiskt fart? Hade vart kul för honom. Dock tror jag, och har hört, att han är större utomlands än vad vi faktiskt tror.

Aaah, Jens Jonssons filmer, hade jag helt glömt att skriva om. Blev sugen. Fan, får skriva om det en annan gång. Pallar inte mer nu. Tills nästa gång: Se mycket film och trotsa det fina vädret. Nu ska jag se en modern klassiker, får se vart vi landar i den kategorin.