Ljuva 80-tal

Allt kommer ordna sig när 80-talisterna tar över... and that's God's honest truth.

image29

Biografi

Vad ska vi göra åt biografsituationen?

image28


Biografläge i Göteborg:

Vår fina lilla biograf "Bio Capitol" som delvis innan visat ny smalfilm med små undantag för större produktioner visar inte länge ny film. Det är nu den enda nuvarande biograf som har cinemateketvisningar.

Singelbiografen "Royal" är sedan SF köpte upp Astoria (Royal kördes tidigare av Astoria) nedlagd i väntan på att antingen få massa pengar för att gå runt eller bli officiellt nerlagd. En realistisk framtid ser dyster ut.

Den enda nuvarande singelbiografen i staden som visar ny film, "Palladium", ska stängas ned.

Vårt gamla biokomplex "Filmstaden" som i alla tider varit ägt av SF har fått kliva åt sidan för det nya amerikaniserade megakomplexet "Bergakungen" där allt är stort och går i färgen grå. "Filmstaden" har lagts ned, där står lokalerna nu och väntar på att få bli ett fett Åhléns.

Världens finaste singelbiograf (klart subjektiv värdering) "Draken" står kvar på ack ej så solid grund. Där visas film för allmänheten en vecka om året på Göteborgs filmfestival. Vem vet, kanske står där snart ett ståtligt H&M-komplex och skiner.


Biografmässigt skäms jag över min hemstad så in i helvete.

Hata Pesten

När vi ska vi visa stolthet över vår filmkonst i framgångens tecken?

Svenska filmklimatet är sannerligen intressant. Kritiker törstar så efter tänkvärd intressant och s.k. intelligent film att de är villiga att krama sönder varje liten film som har någon form av substans att komma med. Jag tänker nu framför allt på hur en nästan enig kritikerkår höjde flaggan och vinkade in Hata Göteborg som årets mer eller mindre bästa film (om man nu skall tro majoriteten av hur kritiker har ställt sig till svenska filmer under årets lopp).

Jag såg filmen häromdan. Vill inte påstå att det är en dålig film. Det vill jag verkligen inte. Jag håller dock inte med min kära överanalyserande vän som jag såg den med i hans tro om att regissör Lillhonga skulle ha gjort filmen fullt medveten om hur stereotypa hans karaktärer är och hur förutsägbart hela scenariot i filmen egentligen är. Min vän menar på att Lillhonga gjorde filmen som en sorts drivelse med just stereotyper och klyschor. Klyschor va det ja. Den fria mannen från "främmande land" (här: Göteborg). Familjeförhållandena. Sport möter kultur. Voice Overn som inte tillför något annat än här ett enkelt knep för att slippa berätta historien i bilder. Listan kan bli en lång sådan...

Det finns någon sorts märklig stämning över filmen som om den inte riktigt vet vad den vill. Hur den ska förhålla sig till hela scenariot. Det finns en sensmoral, oh ja, det gör det. Men jag får känslan av att Lillhonga inte riktigt varit hundra på vilken typ av film han ville göra när han gjorde den. Som ett litet kul projekt för att visa på att det går att göra billig film eller faktiskt, en satir över filmklyschor och stereotyper som också vill visa på hur det är att vara ung vilsen man i en svensk småstad idag (något som Farväl Falkenberg lyckades fint med, där slutar också de möjliga likheterna mellan dessa filmer)!? Min vän lutar åt det andra. Jag lutar mer åt det första. Men jag lutar också mot tron om att Lillhonga blev helt överväldigad över den fina kritiken när filmen kom. Något som tycks förena nya svenska filmskapare idag när det väl händer. Det är såklart fint med blyghet i framgången men när ibland för jag känslan av att man inte vet på vilket ben man skall stå när man ser tillbaka på sin egen film.

Var tog kompromisslösheten vägen inför din vision och därmed också känslan av att du faktiskt gjort en bra film när du väl har den i helhet framför dig!?

image27


Autörer autörer autörer...

Visst hade det varit roligt med en ny svensk regissör som inte behövde dölja att han eller hon bryr sig om vad kritiker tyckte bakom ett cyniskt skal utan en person som genuint nog (!) FAKTISKT INTE bryr sig. Haha, tro mig, jag är inte den personen. Man förstår dem verkligen med ett klimat idag som ser ut som så att misslyckas du på första försöket får du mer eller mindre inte en chans till. Klimatet föder osäkerhet men jag tror att den enskilda människan måste slå sig fri genom detta hemska nät och visa vägen. Vart kom vi då med Hata Göteborg. Jo. Uppgivenhet. Uppgivenhet i att vi faktiskt inte kan säga ifrån och mena på att det mediokra är just mediokert och inte mästerligt. Vi har istället kramkalas runt ett litet bord gjort av DV-band för inga pengar där alla förenas i en ovisshet om vad som egentligen har hänt här i detta kulturland.

Hata Göteborg är trots allt en underhållande film. Se den för det! Gå sen och se Du Levande och upplev något filmiskt utöver det vanliga.

Älska Göteborg.
Hata Jantelagspesten.

Gravallvarligt Rolig

En svensk Cassavetes?

 

 

image22

 

"Individen i förhållande till kollektivet, miljöer dräktiga av liv, dofter och kulörer. Verklighetsproblem, inte filmproblem, en dialog som inte är skriven utan som känns talad, en verklighet som inte är konstruerad men som känns studerad."

 

Varför är vi så rädda för allvaret? Ur allvaret kommer komik brukar jag säga. Nej det brukar jag inte säga men jag säger det nu för jag kom på det nu. Det hör egentligen ihop med att någon som försöker vara rolig är fan aldrig rolig. Människor som är genuint roliga brukar väldigt ofta inte vara rädd för allvaret. Rädda för motsatsen, rädda för att bli tagna på allvar. Man förstår skillnaden, man förstår vad allvar betyder. Svensk film förstår just nu inte vad allvar betyder. Ytliga komedier utan någon som helst substans som du glömmer på två sekunder utgör stommen. Inga riktiga komiker. Inget riktigt allvar. Ingenting.

 

Jag har inte skrivit på länge men för den minimala skara människor som faktiskt läser det här kan jag säga att jag bara varit slapp? nothing else to it.


 

image25

 

Jag såg John Cassavetes rent mästerliga A Woman Under The Influence igår kväll på SVT. Film på TV är inte ofta jag ser, men när denna film som jag länge velat se gick var jag tvungen att bänka mig. Och vilken film sen. Den fick mig att tänka, som alla bra filmer. Mest på att Sverige sedan Widerberg gick bort inte varit i närheten av den intensiteten och det allvaret i bilderna. Jag ser stora likheter mellan Bo Widerberg och John Cassavetes. Cassavetes må ha en mer utpräglad independentstil på sina filmer, han var en stor frontfigur för den amerikanska varitérörelsen på 70-talet (och han dog 1989, alldeles för tidigt). Men som jag ser det är det just allvaret de har gemensamt. Allvaret i visionerna. Det riktiga allvaret. Det intressanta allvaret. De tar människor på allvar och framför allt så tar de filmmediet på allvar. Deras filmer är aldrig tråkiga, tvärtom högintressanta och ständigt aktuella. De är ofta sparsamma med humor men intresset ligger där konstant. Något sådant finns inte i svensk film idag. Farväl Falkenberg var den film där jag senast kände något liknande och den kändes ändå långt ifrån Widerbergs intensitet. Både Cassavetes och Widerberg förstod att film handlar om människor. Det känns som den verkliga utgångspunkten i deras filmer. Människor. Filmerna handlar konsekvent om människor.

 

Citatet i början är ett utdrag ur Widerbergs fantastiska filmvision som han skrev 1962. Sammantaget handlar skriften om att svensk film saknar angelägenhet. Att den saknar aktualitet och att svensk film inte handlar om människor. Han menade också på att den då nya tekniken banade väg för att folk KUNDE göra film till höger och vänster men inte fan blev det bättre för det. Det saknades idéer och där går inte annat än att hålla med honom och sucka för hur aktuellt det är än i dag. Jag håller personligen inte med honom på alla punkter. Widerberg ville inte betrakta film som konst, jag tycker vi är i ett läge idag där vi bör betrakta film som konst och utveckla därefter. Men när Widerberg börjar snacka om att film ska handla om människor, om aktuella ämnen och kännas på riktigt... där är jag helt med honom. Ser man rent krasst på det så är det ändå så när allt kommer omkring att skiter folk fullständigt i budskapet i dina filmer. De kan mycket väl också skita i handlingen. Det som man minns och det som man känner, det är människor. Karaktärer. Det förstod Widerberg och det förstod Cassavetes likaså.


 

image24

 

Varför är vi så rädda för allvaret här i lilla Sverige? Det var vi inte förr. Går vi in i en ny sorts pilsnerfilmsera för att dölja den tunga vardagen? Är verkligen vårt samhälle så jävla deppigt? Man brukar säga att konsten speglar samhället fast det intressanta är att det gäller inte direkt annan svensk konst som t.ex. musikindustrin. Den blomstrar med kreativitet och där ligger vi långt fram i Europa. Vår filmindustri ligger ljusår efter. Vi måste våga vara allvarliga på riktigt igen. Om man vågar vara det, se bara hur bra det gick för Jesper Ganslandt.

 

Riktigt allvar, riktiga filmer.

 

PS. Har någon sett trailern för Hannes Holms nya film Under Och Älskad Av Alla (och på jobbet går det också bra)? Jag våndas och hyser förakt mitt herrskap. DS.


Artikel

När ska svensk film börja ställa frågor istället för att försöka ge svar?

Bra artikel i Svd om filmsverige, jag tackar eatinginpublic för den. Det sista stycket är mycket intressant. Varför betraktas teater som kulturpolitik men inte film? Varför kan inte smalfilm som på förhand mer eller mindre räknas till ekonomisk förlust importeras på skattebetalarnas bekostnad? Vill man konkurrera med internet, dvd och hemmabio så är det just nu enda möjligheten så vi kan se utländsk smalfilm på biograferna igen när Triangelfilm inte finns.

Poliser i Färg

En svensk David Zucker?


image21

Har idag upptäckt var det geniala bakom en av mina absoluta favoritkomedier Naked Gun kommer ifrån. Har väntat länge men jag fick idag tummen ur och fixade hem serien Police Squad, alla sex avsnitten. Ni som har koll vet att den serien låg till grund för filmen Naked Gun. Det är verkligen Zucker-kvalité rakt igenom. Det är också skrämmande tydligt vilka avsnitt som bröderna Zucker INTE varit så involverade i... såklart inte lika roliga. Det bästa är ändå när de driver med många seriers tendens att avsluta varje avsnitt med eftertexter som rullar mot en freezeframe som kommer precis efter att någon har sagt något "kul". I Police Squad stannar de inte upp bilden, utan skådisarna stannar upp mitt i en rörelse som om bilden hade stoppats. Jag dog när jag såg det första gången. Det här är ändå min favorit, slutet från avsnitt 5 (inte 3 som snubben har skrivit).

Väldigt, väldigt många skämt från Naked Gun är oavkortat hämtat härifrån, så härligt att se dem i sitt original. Jag blev så till mig att jag blev tvungen att kolla på Airplane igen. En sjukt rolig film, snäppet mindre rolig än Naked Gun. Jag blev faktiskt också sugen på att se Naked Gun... igen... men jag har verkligen tappat räkningen på antal tittar. Kan fan recitera den filmen i sömnen.

Skönt att det regnar sådana här söndagar när man halva dagen hjälpt sin syster att flytta och inget samvete i världen kan hindra en från att inte göra annat än att titta film and... such... näh, nu ska jag hålla käft och kolla på Seinfeld.

Släpvagn

När ska Sverige göra intressanta posters?

Idag. Just nu. Trailerkollen.

image20

Jag frossade trailers från apple idag. Lite funderingar:

American Gangster - helt okej trailer, filmen verkar rätt intressant, dyr, välgjord. Själv har jag lite svårt för Denzel Washington på senare år, han börjar upprepa sig alltför mycket. Hoppas Ridley Scott hämtat sig från senaste årens många bakslag. Projektet är gammalt, hoppas det innebär genomarbetat - inte dammigt.

Skinwalkers - kultstämpel rakt igenom. Fick lite From Dusk Till Dawn-känsla över det hela. Schysst trailer, skrattade en hel del. Riktigt överdriven men säkert underhållande. Jag är grymt svag för Elias Koteas efter hans insats i den smått mästerliga The Adjuster. Det här känns inte direkt som något han brukar göra.

Shoot 'Em Up - haha, när jag trodde att Skinwalkers var överdriven hade jag inte sett trailern för Shoot 'Em Up. Okej, rätt cool trailer, snygg, snabba klipp och fina punchlines men okej. Vi snackar Smokin' Aces komplex rakt igenom. Filmen lär suga för den vill vara allt den inte är... ett klassiskt exempel på att en trailer är sällan dålig, men filmen kan vara precis hur dålig som helst. Här känns det precis så.

Broken English - det är ofta svårt att göra bra trailers av dramer. Det blir så lätt slentrian. Den här filmen tycker jag verkar intressant fast jag måste säga att trailern är rätt tråkig. Va, nu ser jag att det står Comedy/Romance på imdb. Hmm, dålig marknadsföring... känns mer drama på trailern än komedi. Well well.

The Invasion - det här är ett litet kul exempel på att t.o.m. en trailer kan växa under den korta tid den spelas. Började rätt segt men efter ca en minut tog den ordentlig fart. Slutade med att jag blev helsugen på att se filmen. Schysst trailer, blev riktigt rädd under ett par klipp. Detta är också ett gammalt projekt som skrämmande nog fått gå igenom omfattande omklippningar och omtagningar lång tid efter den från början var färdig då Warner var inte så hemskt nöjda med den slutgiltiga versionen. Kidman som vanligt ståtlig. Rätt schysst story, och som sagt, några scary klipp.

Talk To Me - troligtvis favorittrailern just nu (då förutom ena trailern till Transformers som jag loopat några gånger med typ maxvolym för ljudet är så stört schysst, men nu kan man dra till bion och uppleva det istället). Don Cheadle är en kvalitéstämpel om något. Killen gör aldrig bort sig och han har en fena på att välja bra projekt. Här har han fått rätt fria tyglar när han spelar en helskön, smått galen ex-con och rättsaktivist (tänk er en mer politisk version av hans roll i Out Of Sight) som arbetar sig upp i showbiz under 60-talet genom att börja snacka mycket babbel i radio. Det är just vad den här trailern är, rena Apatow-liners och skitsnack rakt igenom. Helkul och välgjort. Trailern grym, filmen lär också så vara.

1408 - filmtitlar och nummer verkar gå hand i hand just nu. Okej, inte så mycket att säga. Rätt schysst trailer. Känns mycket som en film där du faktiskt FÅR det bästa i trailern and that's it. Väldigt S. King, väldigt högljutt, säkert en hel del väsen för inte så himla mycket. Håfström regisserar, jag har aldrig fastnat för hans regi.

The Brave One - rätt gripande. Verkar intressant på flera plan. Jodie Foster är alltid bra. Trailern innehåller lite väl mycket klipp och fade till svart med ett dunsljud för effekt. Blir lite enformigt.

Interview - aah, kolla här. En Steve Buscemi-film. Inte varje dag. Ett litet indieprojekt har han klämt ur sig. Det är dock en trailer utan sting. Finns inget som griper tag, inget som chockar. Får lite blandade känslor här, gillar ämnet och skådisarna (Buscemi och Sienna Miller - Buscemi ska under en kväll motvilligt intervjua värsta kändisen Miller) men kan man inte göra en mer intressant trailer än så här så vet jag inte. Mysig är nog ordet jag letar efter - fast utan sting.


Nu ska jag vara sjukt tråkig, men är det inte lite roligt att kolla på en trailer för Transformers där det faktiskt är en jävla trailer i trailern som transformeras. Trailer i trailer. Jag den enda som skrattar? Oh well...

Godkväll Herr Yxskaft

En riktigt bra svensk skräckfilm?

image18

Jag brukade för ett tag sedan bli förbannad på saker jag såg eller läste som uppenbarligen var en rip-off på något annat. Det ilskan har börjat lägga sig alltmer nu även om den kan krypa fram ibland. Jag försöker inte att bli så irriterad när jag ser något som jag sett förut i liknande sammanhang. Kreativitet är mer eller mindre genomgående inspiration från något håll. Idéerna måste ju komma från något eller hur. Det jag började skissa på var vart går gränsen mellan att uppenbarligen sno något och bli inspirerad av och vidareutveckla!? Med filmmediet är det hemskt svårt då det är en jävla simulacrabransch där allt redan har gjorts men som mästaren Kubrick en gång sa: "Allt är redan gjort, vår uppgift är att göra det bättre". Det tycker jag ändå är ett en rätt bra utgångspunkt. Sen gick Kubrick och lånade scenen från Körkarlen där mannen hugger sig in till frugan genom dörren med en yxa och använde den i The Shining. En tydlig vidareutveckling tycker jag även om originalet är riktigt snyggt. Well well, man kanske skulle kunna sammanfatta det med att: Ska du sno något får du fan göra det snyggt. Snor/lånar man något för att sedan vidareutveckla det, precis som Mr. Kubrick säger, då känns det mycket mer okej än att sno något för att så att säga återanvända det på ett nytt sätt istället för att mer eller mindre använda det mer rakt upp och ner för att sedan hoppas på att ingen märker något. Eller när någon snor något och t.o.m. gör det sämre än originalet, det är inte lite irriterande. Det är som att säga: "Hey, jag diggar den här idén men jag orkar inte göra något eget av det utan hoppas på att ingen har sett originalet". Personligen skulle jag aldrig göra så... aldrig... sånt.

Host.

Anywho. Jag kan t.ex. inte påstå att jag är förbannad på Seth McFarlane för att han lånar en hel del från Simpsons. Jag var det ett tag men sen kom jag på att, okej, även om han nu tar en hel del därifrån så liknar ju Family Guy inte på många sätt Simpsons vad gäller humor eller framtoning. Man blir heller inte bli förbannad på när någon köper rättigheter till något för att sedan använda det i ett helt annat sammanhang, om det funkar såklart. Som t.ex. har vi Darren Arronofsky när han lånade (eller köpte snarare rättigheterna) en scen ur den animerade japanska thrillern Perfect Blue från -98 för att använda i Requiem For A Dream. Det är ändå respekt när han så snyggt inkluderar den i sin film. Det blir mer av en hyllning till originalet. En pastisch, egentligen precis som yxgrejen i Shining fast Kubrick slapp betala för det.

Sen var gränsen går vid pastisch, en fin medveten blinkning och att faktiskt sno något? Det kan man också fundera på. Idag är jag i alla fall mest nöjd över att jag kom på tre mer eller mindre dugliga idéer för nya kortfilmer. Shit va jag har idéer, snart dags att vara kreativ och skriva lite manus på alla funderingar. Natti Natti

BB Baby

En svensk Brad Bird?

Brad Bird vet man ju sen gammalt är en ren kvalitéspruta. Han arbetade länge på Simpsons med diverse arbetsuppgifter innan han 1999 slog igenom ordentligt som regissör med The Iron Giant. Han har sen gjort The Incredibles som jag personligen tycker är riktigt bra och nu i dagarna släpptes hans nya Ratatouille. Även om det kommit löjligt mycket animerade filmer senaste åren med djur i huvudrollerna har jag känslan av att den här kommer slå det mesta. Kolla in trailern och den 9 minuter långa preview som finns utlagd på apple. Riktigt bra.

Brad Bird är en kvalitéstämpel och likaså samarbetet Disney/Pixar. Kolla också in nuvarande betyget på imdb, visst kommer det sänkas i dagarna men så här högt är det inte många filmer som har legat efter 4.000 röster. BB is back baby... oh he's back.



Jantelagsförpestningens Tid

Vad är inte svensk jantelagsfilm?

  1. Du skall inte tro att du är något.
  2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
  3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
  4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
  5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
  6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
  7. Du skall inte tro att du duger till något.
  8. Du skall inte skratta åt oss.
  9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
  10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.

image15


Det blev en laddning fast det var inte min intention. Jag såg för några dagar sen Varannan Vecka, av bland annat (nu äldre och mognare?) relationskungarna Måns Herngren och Hannes Holm. Deras filmer har snittat en budget på typ 15 miljoner sedan En På Miljonen kom för drygt tio år sedan. Det var en bra film, en frisk fläkt, delvis grymt rolig, rätt folk på rätt roller och den kändes allmänt inspirationsfull. Varannan Vecka är för mig någonstans definitionen på många fel inom svensk filmindustri. Jag blev bara förbannad när jag såg den. Jag vet ej filmens budget men jag skulle gissa på, ja, just runt 15 miljoner. Det är en sån ren jävla slentrianfilm rakt igenom, inga toppar, inga dalar? slentrian. Felix Herngren glider runt och försöker låta sådär lite gulligt cynisk som bara han kan mest hela tiden. Måns Herngren gör inte mycket väsen av sig, han varken imponerar eller skämmer ut sig. Han går hem med flaggan på precis samma nivå där han började vid ruta ett. Cecilia Frode har inte mycket repliker att jobba med, hennes insats glömmer jag i samma stund jag stänger av TV:n och detsamma gäller för den allmänt bleka Anja Lundkvist. Okej, jag ska medge att jag skrattar ibland, mest småler men allt detta infann sig inom ramen av första tjugo minuterna. När jag sedan märker att de nu träbockarna Herngren och Holm kör samma race i dryga timmen till börjar magsåret så sakta närma sig halsen. Halsbränna. Jag känner inte direkt av någon vidareutveckling av potentiella autörgrepp, snarare idétorka och bitvis ren upprepning av humor de tidigare använt sig av för att få effekt. Som exempel har vi de torftiga reklaminslagen i filmen som fungerar som någon sorts tidsdefinition och samhällsparodi? såg vi inte precis samma stilgrepp i Adam & Eva (då var de faktiskt roliga om jag minns rätt). Suck. I-landsproblemhumorn fastnar i strupen och jag skrattar inte ens nästan längre, jag blir sugen på att snabbspola, kollar efter 40 minuter Time på filmen och märker att det är ju för helvete en timme kvar. Härligt. Haha (not), de vill ha barn, de vill inte ha barn, de älskar varandra, de älskar inte varandra, ungarna är vuxna, de vuxna är som ungar. Igenkänningshumor. Svenskhet. Fantastiskt. 15 miljoner.

Jantelag.

image16

Okej, kontenta: Herngren och Holm gör inte längre film för att de kläcker ur sig briljanta idéer stupikvarten utan för att de KAN. De har möjlighet att göra film och de tjänar fina pengar på det. Visst har de dragit in pengar för vår fina filmindustri men man kan verkligen fråga sig om de numera faktiskt gör filmer för passionens skull, för idéernas skull eller för att Måns Herngren faktiskt skall kunna vara med och delfinansiera sin och flickvännens tillvaro i skatteparadisets förlovade land.

Varannan Vecka är en Jantelagsfilm och därför precis vad som är fel med vårt filmklimat.

  1. FilmSverige behöver inte definiera svenskhet.
  2. FilmSverige behöver inte fler moralkakorrullar.
  3. FilmSverige behöver inte mer svensk igenkänningshumor, det räcker med att köpa Sällskapsresor-boxen så har du den humorn paketerad för all framtid.
  4. FilmSverige behöver inte fler filmer om Sverige.
  5. FilmSverige behöver inte mer övertydligheter.
  6. FilmSverige behöver inte vara rädd mer.
  7. FilmSverige behöver inte fler filmer för "hela familjen".
  8. FilmSverige behöver inte mer ytlighet.
  9. FilmSverige behöver inte fler filmer du glömmer efter en kvart.
  10. FilmSverige behöver inte fler jantelagsfilmer.

å andra sidan...

  1. FilmSverige behöver subtilitet.
  2. FilmSverige behöver våga.
  3. FilmSverige behöver anpassa sig till nutidstekniken.
  4. FilmSverige behöver inspireras av de stora nutida autörerna.
  5. FilmSverige behöver lyssna på Bo Widerberg.
  6. FilmSverige behöver chockerande film.
  7. FilmSverige behöver många produktionsbolag.
  8. FilmSverige behöver göra filmer om människor (nej, det är inte samma sak som igenkännings...).
  9. FilmSverige behöver en ny generation filmare.
  10. FilmSverige behöver bryta mot allt vad jantelag heter.

image17



Tänk om en svensk hade gjort Irréversible?

En vän sade till mig en gång:
"människor är vi alla unika... därav en outtömlig inspirationskälla"

Filmmongot

När ska Sverige nu få komma till Cannes igen?

FILMtankar for the day:
  • För er som inte bor i Göteborg eller för er som inte läst så inträffade häromdan en tragisk olycka när en 22-åring hoppade tillsammans med en person till från Göta Älv-bron (under festivalen Metaltown just när Slayer spelade...). 22-åringen avled igår av sina skador, den andre överlevde. Bron går 20 meter över vattnet. Historien är grymt tragisk och väldigt tidstypisk på något sätt. Ungdomar som gör idiotiska saker á la Jackass. Det fick mig att tänka på just Jackass men framför allt på Ruben Östlunds kortfilm Scen nr: 6882 ur mitt liv som tar upp ett scenario som jag tror inte kan ha varit helt olikt det som hände på bron. Den skildrar hur ett gäng försöker övertala en kille att inte hoppa från en bro. Jag kommer ihåg hur jag kände mig gripas tag av den när jag såg den och hur de känslorna nu kom tillbaka när jag läste om 22-åringen. Den blev plötsligt så skrämmande tidlös och aktuell (gjordes för två år sedan). Den är bitande realistisk men ändå med touch av hans autörism. Se den och upplev svensk films framsida.
image14
  • Man brukar säga att ljudbilden i en film är halva filmen, vissa säger att det t.o.m. är 70% av en film. Jag såg om en film jag älskar häromdan: Se7en... fast nu med helt andra glasögon. Jag närstuderade ljudbilden i filmen. Till att börja med är soundtracket komponerat av Howard Shore bland de bättre soundtracken på hela 90-talet om ni frågar mig. Maffigt är bara förnamnet när man märker hur musiken är använd och hur mycket den gör föra varje enskilda scen. Jag såg några scener som inte kom med i final cut och några andra scener i stadiet innan musiken var satt. Det var verkligen en helt annan film, stämningen fanns där men den fångas till så stor del upp av musiken. Vilket öra den mannen har för att sätta rätt stämning till rätt scen. Hela soundtracket tar formligen your breath away. Jag brukar gå i stan med mina isolerande hörlurar och känna trycket i bröstet av styckena och bara titta på folk... världen blir inte riktigt sig lik. Blir livrädd bara jag hör vissa låtar. Det är precis så ett soundtrack ska fungera, det ska sätta stämningen även utan bilderna fast med bilderna så blir det dubbelt så starkt. Jag kan bara sitta och loopa de allmänt revolutionerande förtexterna om och om igen, mest för att lyssna på samplingarna han har gjort med alla möjliga störda ljud. Han är sjukt mångsidig Howard Shore men jag tycker nog Se7en är hans skjortärmsess.


Magsår

Vad behöver svensk film?

Egentligen tänkte jag idag skriva om jantelagsförpestningen i vårt avlånga land och hur det påverkar vårt filmklimat i kris. MEN, istället när jag läste mina dagliga bloggar jag följer hittade jag följande artikel som paret Emma Gray Munthe och Martin Munthe helhjärtat börjat förakta sekunden de hittade den i dagens DN:

Gunnar Carlssons vision

Vad kan man göra annat än att stämma in paret Munthes aggression, det är sanslöst hur man kan ha dessa idéer i stundande svenska filmtider. Jag fick ett växande magsår sekunden jag läst de första raderna. Herr Carlsson vill uppenbarligen ha ett filmland som enbart levererar studioproduktioner utan några oberoende konkurrenter. Han vill tydligen ha fler Göta Kanal 2 och färre Farväl Falkenberg. Han vill skapa film och TV för helt fel generation, det är inte framtiden han pratar om, det är ren baktid. Göta Kanal 2 sätter inte Sverige på filmkartan. Unga filmare som Jens Jonsson, Ruben Östlund och Jesper Ganslandt kan sätta Sverige på filmkartan.

image11

Vad Gunnar Carlsson talar om är följande: Döden för svensk smalfilm.

En hutlös framtidsvision när följande händer i vårt filmland: SF köper upp Astorias biografer och deras monopol växer alltmer, detta samtidigt som ingen vill besöka de stackars smalfilmsvisande biograferna. Triangelfilm går i konkurs och Sveriges största och viktigaste importör av smalfilm är därmed ett minne blott. [För Göteborgare: Cinemonde (smalfilmsuthyrarare i Linnéstan) gick häromdan i konkurs. Det gick helt enkelt inte runt längre. Tragiskt.]

Svensk smalfilm är den film som når festivalerna. Unga oetablerade filmare kommer den vägen. Kvalité nås oftast den vägen. Vill vi inte ha någon mer film på Cannesfestivalen så för all del? Roy Andersson är ju den som parkerat där efter att Bergman slutade göra film, nu när han inte gör film längre och Sverige inte gör kvalitéfilm längre kommer Cannes aldrig inte få en svensk film där igen!? Om Sverige inte importerar smalfilm eller ens har möjlighet att skapa smalfilm i rent kvalitésyfte utan kommersiell baktanke, hur ska nästa generation filmare få plats? Var ska inspirationen komma från? Alla kan inte göra filmer som Brett Rattner eller Michael Bay. Hur kommer Sverige som filmland se ut om fem år när vi har ett fåtal större bolag som finansierar större delen av svensk film samtidigt som vi inte importerar smalfilm till biograferna!? Deppigt.

image12

Jag som förhoppnings kommer bli en del av svensk films framtid tänker fan inte sitta bredvid och titta på medan svensk kvalitéfilm går i botten. Det är dags att ta upp kampen för att Sverige trots de stora pamparnas idiotiska idéer fortsätter och peppa de nya ungarna filmarna och deras galna idéer. Jag var lite halvskeptisk när SFI:s Cissi Elwin snackade i filmkrönikan för ett tag sen om att SFI satsar mer pengar på mindre projekt (något jag nämnt tidigare i bloggen) men att SFI stödjer Gunnar Carlssons förslag, nu vet jag inte var jag ska ta vägen i all frustration. Att marknaden koncentreras får inte innebära mindre antal produktionsbolag, satsa istället på koncentration mot ömse visioner och insikt om att kvalité inte är kommersiell framgång. Har Sverige ens tillräckligt många begåvade storregissörer för att vi ska satsa alla pengar på dem?

Usch. Nu ska jag sätta på lite Bloc Party och slå ett fett hål i min vägg. Det var längesen jag var så förbannad. Till alla tvivlare... vänta bara till nästa Göteborgs Filmfestival? då ska ni få se. Låt autörernas inspirationsingivande passion för filmen få flöda fritt. Gunnar Carlsson vill strypa dem? genialt. Nästa gång ska det handla om jantelagsförpestningen (varför Sverige inte kan göra en Irréversible), om provokation bara för att och om tyska utomländska svampar.

Is Back

Vad är fel med svensk film?

Tjo. Back from midsommar. En väntad lugn och väldigt trevlig midsommarhelg det var. Egentligen alldeles för mogen för mig men det fick gå. And now it's over. Tillbaka till det hårda livet av att vara ledig. Det är inte lätt det där, vara ledig. Jag försökte förut skissa fram ett schema för att få lite struktur på min annars sjukt slappa vardag. I och med att jag har tre filmer att klippa och sammanlagt åtta kort/lång/novellfilmmanusidéer att skriva på så behövs det fan lite disciplin. Det intalade jag mig själv när jag började skriva på mitt schema för kommande veckan. Jag skrev att jag skulle klippa på en film imorn, sen gick jag och köpte pizza och kollade på Human Nature.

Human Nature. Bra film, kul kombination av att vara både existensiell och gullig. Bitvis riktigt kul, väldigt Kaufman! Jag har personligen alltid haft lite svårt för Tim Robbins. Jag vet inte, hans slöa och insjunkna sätt att prata och röra sig tilltalar mig bara inte. Här funkar han rätt okej. Patricia Arquette är alltid bra och så även Rhys Ifans. Ifans har några riktigt fina scener och som vanlig är hans komiska tajming finfin. Lite kul att Soderbergh länge var intresserad av att göra den här filmen men det slutade med att han gjorde Out Of Sight istället. Han hade tänkt sig en helt annan casting och det hade nog (well, såklart) blivit en helt annan film med han bakom spakarna. Kan rekommendera filmen i alla fall, även om regissör Gondry och Kaufmans samarbete tre år senare skulle blomma ut i smått genialiska Eternal Sunshine Of A Spotless Mind.

image5

Svensk film ja. Detta ständiga alster av problem. Ja, problem. Det är det. Ruben Östlund får inga pengar att göra film fast han är den som borde få det. Roy Andersson ska inte göra mer film och Björn Runge den jävla teaterapan sysslar ju bara med, ja just det, teater. I och för sig har han ett nytt projekt på G fast hans projekt börjar bli glesa á la hans mentor Andersson. Jag hoppas inte han lyssnade för mycket på honom när de hade lunch och Mr. Andersson tyckte att det fanns för lite "exakthet" i svensk film (taget ur hans bok "Konsekvenser" om svenska filmklimatet, läsvärd!). Visst har han rätt på ett sätt att folk gör för lite exakta filmer, jag vet dock inte om Runge är den personen att göra det. Han borde egentligen göra Dogma-rullar med tanke på hur viktigt han tycker det är att jobba nära skådisar, något han älskar. Han skriver i boken att det är hans drivkraft, det som för honom att jobba vidare i de jobbigaste stunderna. Jag tror att Andersson har ett liiiite mer distansierat arbetssätt med skådisar, i alla fall som han jobbar numera. Ruben Östlund däremot, han är en bra person att skapa det som Andersson kallar för "exakthet".

Sen va det Jens Jonsson ja. Han har ju skrivit manus till kommande Ciao Bella, intressant. Haha, okej, the thing is att jag har faktiskt inte sett en enda film han har gjort. Hans samlade kortilmer finns att köpa och tro mig, hade jag haft pengar hade jag varit ägare till den där godbiten för längesen. Som fattig mångsysslare nyttjar jag just nu torrents alla möjligheter, dock är kortfilmer ett relativt begränsat område på internet, som tråkigt vara men fakta är. I alla fall, helvete vad jag skriver. Jaja, det jag ville säga var att hans Ciao Bella känns mycket som en pengapungspåfyllare tills hans "riktiga" projekt kickar in. Han har ju velat göra långfilm länge men ruckar tydligen få cm på hans visioner, något som bolagen är sådär glada över då hans idéer tydligen ska vara lite utanför jantelagarnas härliga ramar.

image13

The Third Man och Stillbildsfilm

Vad är svensk film?

Såg precis The Third Man som en del av pågående klassiker-perioden. Stört bra film, lätt bästa noir jag någonsin sett. Inte för att jag har överöst mig själv med noir-rullar genom åren, men ändå... fantastisk film på alla sätt. Ljudbilden, Welles, manus, regi... sån helhetsfilm. Häftigt.Laddade annars hem klassiker av Uwe Boll under natten, filmer som House Of The Dead, BloodRayne och Alone In The Dark är ett måste... inte sett en enda film av vår stjärna herr Boll men ska ha en helkväll någon dag. Jag skummade igenom delar av BloodRayne imorse, fastnade vid en totalt omotiverad sexscen med Kristina Loken, haha, kvalité. Snackade lite med en polare som har sett flera av Bolls filmer, han säger att Alone In The Dark är "... inte ens roligt dålig...". Det är ett kvalitémärke om något.


Sitter i detta nu och försöker styra upp en stillbildsfilm jag knåpar med. Har bombaderat mitt golv med en drös foton som ska sättas ihop till någon sorts story, fast det är inte så mycket story, mer av en känsla jag vill framkalla med bilderna. Det finns såklart ett syfte med dem och en baktanke, fast känslan är ändå viktigare. Chris Markers La Jetée (Terassen) ligger såklart som bakgrundsinspiration och rullar på apparaten.
Och imon är det midsommar. Hade helt glömt denna s.k. högtid tills för några dagar sen då en vän påminde mig. Men glad midsommar på er!


image2

Svensk Film

När får Sverige en ny filmautör?

Blev väl sådär mycket modern klassiker. Satte klocken 02:10 faktiskt in Lawrence of Arabia i min dvd-spelare. Kände sedan att det var lite väl mustigt för en natttittning så satte istället på Good Will Hunting, en film jag sett förut men det var längesen och jag gillar den starkt. Tänkte att den kunde vara skönt att somna till, slutade med att jag fastnade totalt och såg klart hela filmen. Väldigt fin liten film, Gus Van Sant kan sina independentstuff och lyckas med små medel göra en gripande film. Sen hjälper ju Afflecks och Damons manus en hel del. De fick ju faktiskt en Oscar för sitt skrivande, välförtjänt tycker jag.

Oj, nu börjar det regna ordentligt, mysigt!

Kom på en sak idag. Jag går ofta och funderar på hur vi kan göra svensk film bättre, vad som är fel med dagens svenska filmklimat etc. MEN, en fråga jag inte ställt mig innan och något som man borde fundera på är följande: Vad är egentligen svensk film? En mycket intressant fråga utan enkelt svar. När t.ex. Tarkovsky kom över och gjorde Offret kallade man det svensk film. Dock kallar man (i alla fall inte jag) t.ex. Lasse Hallströms filmer från Hollywood för svenska filmer. Vart drar man gränsen? Står autörernas estetiska öga som definition eller är det var produktionen är lagd som bestämmer? Hjälp mig! Det är egentligen en fråga att utgå ifrån om man ska analysera dagens filmklimat.

En Början - En Tanke

Hur gör vi svensk film bättre?

Jag börjar skriva den här bloggen i ett och mycket enkelt syfte: Att analysera och diskutera film. Både internationell och nationell film. Av tönt, för töntar, och alla andra givetvis. Det finns ingen speciell precisering utan det är filmen som sådan som analyseras, eller ja, om man nu vill kalla det analys vet jag inte, låter så överdrivet. Diskuteras kan man ju heller egentligen inte skriva kom jag på nu. Jag diskuterar inte med någon, möjligen med mig själv men det funkar inte riktigt i ordets sanna mening. Det funkr ju kanske om någon läser den här skiten och skriver ett inlägg vilket känns högst osannolikt. Well well. Jag skriver om film helt enkelt. Där har vi det, syftet är alltså att: Skriva om film. Punkt.

Jag personligen är smått manisk filmintresserad, snittar nån film per dag, nu på sommaren kommer troligtvis snittet höjas med tanke på fritidens intrång på vardagstristessens tvång och stress. Jag gör också en del film på seriös hobbynivå samt skriver manus när tillfällen ges och inspirationen flödar, vilket händer ibland. Kom precis på att det hade vart schysst att ha som mål att faktiskt se en film om dagen och diskutera just den filmen samt andra vidareutvecklingar här på bloggen. Det kan man ha som mål, God knows att det inte kommer hända, men man vet aldrig. Jag vet för det mesta inte i alla fall och skönt är väl det. Kanske lite segt att ha ett mål med sin blogg.

Har kommit in i lite av en moderna klassiker-era nu under tidig sommarperiod. Hade en Tom Tykwer-period för ett litet tag sen. Har fortfarande ett par av hans filmer kvar att se. Är djupt imponerad av den mannens förmåga att utnyttja filmmediets alla möjligheter. Jag vet efter att ha sett dokumentären om honom som gick på SVT för ett tag sedan att han älskar något som faller i bild (gärna i slow-motion, något som återkommer i de flesta av hans filmer) och att det någonstans skulle kunna definiera hans vision inom filmen, han anser att film handlar om rörelse. Det är på många sätt sant även om det går att vända på det och skapa effekt genom att just INTE använda sig av rörelse i ett rörelsemedie. Well well, i alla fall, Tom älskar rörelse och det märker man sannerligen i hans filmer, kameran och människor tycks konstant röra sig och med det är det så befriande att se hans filmer. De är så fräscha och sådan ren underhållning, underhållning med stor substans. Jag blev t.ex. mäkta impad av djupet och de smått chockerande slutscenerna i Parfymen. Parfymen ja, jävla bra film för övrigt. Kul att författaren Patrick Süskinds skrev filmsatiren Rossini baserad på sina erfarenheter med producenten Berndt Eichinger under perioden när Süskind hade skrivit sin bästsäljande roman men vägrade ge upp rättigheterna för den till ett filmprojekt. Berndt Eichinger som kom att bli den producent som till slut fick göra filmen. Men fan, nu kom jag offtrack? just det, moderna klassiker ja. Jag såg Once Upon A Time In America för några dagar sedan. Helt fantastisk film, på alla sätt och vis. Så fruktansvärt hur produktionsbolaget slaktade filmen och klippte ner den till dryga två timmar när den släpptes i USA, detta efter att de inte varit nöjda med Leones fyratimmarsversion. Som så ofta har produktionsbolagen helt fel vad gäller kvalitén på den filmiska gestaltningen. Otroligt hur fyra timmar bara flög förbi sådär utan vidare, och hur en sådan film kan sluta som den faktiskt gör? ska såklart inte avslöja något men ett intressant slut är det, på många sätt. En sån kvalitéfilm, rakt igenom, ett sådant genomfört filmhantverk värdig ett avslut på hans karriär.

Såg också Unforgiven i samma veva, inte så bra som jag hade hoppats. Okej, missförstå mig rätt här nu. Grym film, verkligen. Hade ändå högre förväntningar när man i flera år läst om denna banbrytande western som slagit knock på filmvärlden. Njae, inte så mycket knock, mer som en relativt hård vänsterkrok. Fantastiskt slut dock.

image8


Jag ställer mig ofta frågan om produktionsbolagen är vad som är fel med svensk film just nu (förutom den förpestande jantelagen såklart som alltid ligger där som ett svart moln över filmsverige, återkommer till den någon gång). Om kvalitén faktiskt finns där ute men bolagen är för fega på att våga satsa på de verkliga talangerna. Se på kvalitésuccéer som t.ex. Farväl Falkenberg och Darling. De kommer från en värld utanför de stora bolagen. Cissi Elwin (vd för Svenska Filminstitutet) menar ju på att det är en myt att det florerar bra svenska manus på marknaden. Underförstått: folk har helt enkelt inte talang nog att göra film for the big shots. Ändå klämmer bolagen ur sig massa skitfilmer trots att independentfilmsverige faktiskt är de som levererar. Memfis och Filmlance verkar vara de bolagen som faktiskt vill satsa på nya förmågor. Martin Munthe (Camp Slaughter, Stinger etc.) är inget större fan av SFI och när jag läste hans blogg (http://munthe.blogspot.com/2007/05/organisationsplaner.html) kände jag bara: fuck yeah! Sverige behöver fler folk som honom, jag har personligen inte sett hans filmer men ska verkligen göra det. Rock on Martin och fortsätt göra filmer i din stil (är han en svensk Eli Roth?). Kvalitén ligger inte i att alla kritiker skriker whohoo men att man vågar göra något annorlunda i ett jantelagsförpestat land (där kom det, fast i liten form sådär lite i förbifarten). Autörerna ska få mer utrymme!!

Vad tycker man egentligen om att institutet nu ska börja satsa på mindre och dyrare projekt!? Det gynnar förhoppningsvis Sverige som filmland men det gynnar inte den lilla filmaren, dock har ju SFI egentligen aldrig satsat på nya förmågor som istället tagit andra vägar... svårt svårt. Moodyssons nya projekt är väl svensk storfilms framtid efter att Roy Andersson med all sannolikhet nu lägger av efter Du Levande. Moodyssons film kostar 70 mille men jag tvivlar inte en sekund på att det kommer att bli en skitbra film. Ryktena säger att manuset ska vara hur bra som helst. På engelska också, bra, von Trier som inspirerar kanske? Med det tar kanske hans internationella karriär faktiskt fart? Hade vart kul för honom. Dock tror jag, och har hört, att han är större utomlands än vad vi faktiskt tror.

Aaah, Jens Jonssons filmer, hade jag helt glömt att skriva om. Blev sugen. Fan, får skriva om det en annan gång. Pallar inte mer nu. Tills nästa gång: Se mycket film och trotsa det fina vädret. Nu ska jag se en modern klassiker, får se vart vi landar i den kategorin.

image10

Upptakt

Jag ställer mig ofta frågan vad som är fel med svensk film...


image7

Nyare inlägg
RSS 2.0