Premiärvimmel: Oredigerade tankar efter ”Whatever Works”...

 

 

 

Skönt att se teatralt, eller snarare ”onedtonat”, skådespel i sin rätta miljö och med sitt rätta manus. Finns det nån svensk långfilmare efter stumfilmstiden förutom bergman som lyckats med det? Framför allt efter att ha sett den hemskt hemska trailern till ”hon-som-gjort-hip-hip-hora”:s nya film prinsessa om nån tjockis man ska tycka synd om men ändå inte, typ. Den verkar bara försöka vara så jävla vardaglig och nedtonad i sitt skådespel och det är så ointressant att jag fan vill söå sönder nån. Är det förövrigt ens lalgigt att döpa en film till ”prinsessa”? Ursäkta min ton efter att ha hört larry david spy galla över allt och alla i en och en halv timme, man blir inte så pepp på livet, men pepp på film! Ens tankar är något cyniskt ultraspeedade. Jag vet inte när jag senast skrattade så mycket i en biostol senast. Kanske går för lite på komedier på bio? Blir roliga filmer även de roligare på bio precis som schyssta acionrullar med grymt ljud blir fetare på bio? Va skönt det va med en, faktiskt, vuxen publik som satt och höll käften och tittade på filmen. Inte som sist när vi var på drag me to hell när jag och min vän skrattade oss genom filmen medan kidsen försökte övertyga sig själva om och om igen om att det här faktiskt var en skräckfilm genom att hetsa upp varandra med det ena bu-skräck-skriket efter det andra. Va peppad man blev att skriva rapp dialogfilm. Ganska träffsäker grej från hon i nöjsguiden som skrev att man skulle kunna tro att det va en tjugo-nånting-filmskolesnubbe som skrivit ett kvasiintelligent manus typ, det är det faktiskt. Men ett underhållande sådant! Det är en grej att skriva, det är en annan att göra film av det. Larry david kändes mer allen än david, vet inte riktigt va jag tycker om det. Även om filmen är nästan bara david, som i att han är i bild väldigt mycket, har allen ändå lyckats med att få david att bli mer allen än david. Det är inte david från curb man ser, det är allentypen från annie hall som går runt och babblar. Skönt att den inte va så gubbsjuk, man blev änna orolig där ett tag att det skulle va en känsla av gubbrättfärdigande (vet inte varför egentligen men det kändes lite så…) från allens sida på något sätt med det som man vet från hans love life, men icke och gott va väl det. Men att det gick som det gick i filmen, är det medvetenheten som slår till, skulle publiken inte köpa det om det faktiskt blev de två, hade det varit för mycket allen eller bara inte rätt för historien? Lite kul också att rachel wood också har en mycket äldre snubbe, marilyn manson är väl typ 20 år äldre, eller är de fortfarande ihop? Så skönt det är med människor som gör vardagliga saker på film, äter, borstar tänderna etc. det är så lite sånt i svensk film, tror det va staffan som snackade om det nån gång att det inte fanns svenska iflmer längre där folk bara gör såna grejer som vi faktiskt gör till vardags, behovsgrejer. Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till evan woods skådespel, det är nog det sämsta med filmen, eller hela hennes karaktär överhuvudtaget egentligen, hur den är skriven också… den är väl sådär, lite missanpassad på FEL sätt så att säga. Okej, jag är fan ingen litteraturkritiker och hängde inte alltid med i kulturskämtland, men Heart of Darkness, kom igen nu folks! Det kan inte bara vara en folkhögskoleelev som tycker DET är kul... Haha, helt sjukt egentligen att det är så mycket one-liners genom hela jävla filmen. Punchline efter punchline. Varför köper man det? Aah, sen musiken… så gött, skaffa soundtracket!


Kommentarer
Postat av: stefanmedo

även här första intrycket, innan det har hunnit sjunka in, men likväl:



yes! ja, GRYM.

coolt hur den var skriven för scen och att de öppet körde på därefter med skådespelet. mycket magstöd och utrymme för sköna one-liners.

mästerligt skrivet. roligt agerat. håller med om att larry var mer woody än curb-jaget.

extreeeemt cyniskt! så pass cyniskt att det övergick från underhållande till smått deprimerande en kort period, ungefär samtidigt som melodie också tyckte det.... som sagt, mästerligt skrivet.

melodies pappa i barscenen mot slutet = yes!

och när larry hade hållt sin slutplädering in i kameran och knytit ihop allt ville jag bara applådera och jubla. yes yes yes.

woodys bästa film!

2009-07-13 @ 01:26:07
URL: http://www.stefanmedo.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0